Ålands Framtids ordförande Axel Jonsson trappar i ett debattinlägg upp kritiken mot lantrådet Camilla Gunells närvaro på ambassadörsdagarna, där även president Sauli Niinistö, statsminister Alexander Stubb och en rad andra tunga politiker deltog.
Åländska regeringschefer ska inte delta i den typen av ”tillställningar” eftersom de går på finska. Gör man det hamnar vi på ett sluttande plan där vi går ”samma väg som finlandssvenskarna”, menar Jonsson som befarar att ”självstyrelsens fäder skulle vända sig i sina gravar” om de visste.
Ålands Framtid har under senare år försökt odla bilden av sig själv som ett öppet, tolerant och mångkulturellt parti, mycket tack vare Jonssons förtjänst. Men nu tycks man falla tillbaka i en beröringsskräck med det finska som närmar sig det löjeväckande. Är känslan helt fel, eller finns här äldre tongivande krafter i partiet som försöker rycka i trådarna via ordförande?
Oavsett vittnar retoriken om en nattstånden syn på Ålands roll i världen.
Driven till sin spets skulle den få både märkliga och olyckliga konsekvenser.
Anser till exempel Axel Jonsson och Ålands Framtid att Elisabeth Nauclér inte längre ska kunna vistas i riksdagen, med hänvisning till att det där oftast pratas finska? Borde Ålandskontorets medarbetare i Helsingfors låsa in sig på rummet mot bakgrund av att språket på gatan, i sammanträdesrum och på möten oftast är finska? Och hur ska åländska politiker göra när de kommer ut i den vidare världen? Stanna på hotellet med hänvisning till att Ålands svenska status inte respekteras av kineser, fransmän, amerikaner och tyskar?

Förstås ska åländska beslutsfattare ta varje tillfälle i akt att knyta värdefulla kontakter och vårda dem. Det hör till bilden att allt umgänge i dessa sammanhang inte alltid sker på svenska. Världen är stor och många språk pratas i den.
Men i regel går det ändå alldeles utmärkt att på olika sätt och i olika språkvarianter ta sig fram i korridorer, över kaffepauser och informella samtal.
Om man så vill kan man säga att det var exakt så här självstyrelsens verkliga fäder arbetade sig fram genom ett krigshärjat Europa hela vägen till Paris för att tala för Ålands sak vid den stora fredskonferensen 1919. De var alla knappast flytande på franska eller engelska men det gick ändå.
Frågan är därför hur mycket de egentligen skulle vända sig i graven över att nutida åländska företrädare på i princip samma pragmatiska sätt jobbar för Ålands sak i kulisserna. Kanske de i stället skulle nicka förnöjt och notera att samma förnuftiga pragmatism råder än i dag?
Framför allt är det svårt att förstå varför något av det här skulle hota svenskans status hemma på Åland, ens om det råkar pratas finska i mötesrummen.
Tvärtom kan man hävda att det nu, mot bakgrund av självstyrelserevisionen och en rad andra frågor, är extra viktigt att Åland också aktivt rör sig i forum där finländska beslutsfattare möts.
ÅF-ledaren kan kanske kosta på sig den här typen av utspel för att glädja delar av det egna partiet. Men det kan aldrig vara linjen för ett ösamhälle vars ekonomi, politik och framtid är tätt sammanflätade med världen utanför.

Niklas Lampi