Under ledning av president Tarja Halonen hölls i går den första omgången av Kastelholmssamtalen, arrangerat av Ålandas fredsinstitut. Meningen är att samtalen ska bli ett återkommande diskussionstillfälle, inför publik. 
Med i samtalet var president Tarja Halonen, utrikesminister Erkki Tuomioja, Nordiska rådets direktör Britt Bohlin, expeditionschefen vid norska UD Aud Lise Norheim och svenske riksdagsledamoten och vice presidenten för Nordiska rådet Hans Wallmark. 
Ämnet för dagen var Norden och varför vi haft fred i 200 år nu. 
En huvudorsak är ländernas stabila konstitutionella och institutionella lösningar, framhöll Hans Wallmark.
– Se hur Ålandstvisten löstes i domstol och Sverige och och Norge förhandlade sig ur unionsupplösningen 1905. Legalitet är grundläggande.
– Dessutom har vi en kontinuitet i arbetet. Linjerna ligger fast i det stora avsett regeringsskiften, sade Aud Lise Norheim. 
Det nordiska samarbetet är förankrat i ett djupt folkligt stöd, menade Britt Bohlin.
– När vi möts har vi öppna diskussioner utan dolda agendor. För att citera Immanuel Kants beskrivning av de tre kriterierna för evig fred: Vi har demokrati, ett ömsesidigt beroende och starka institutioner. 
Egenintresse av fred
Aud Lise Norheim framhöll att vi förutom en allmän förpliktelse att främja fredsutvecklingen i världen, har ett egenintresse av fred även i länder långt borta.
– Ta Syrienkonflikten till exempel som skapar en ökad radikalisering bland islamister eller Afghanistan där Talibanernas vallmoodling leder till narkotika på våra gator. 
Hon menade att det rika Norden med sina goda traditioner av fred har speciellt goda förutsättningar att bidra till fredsarbetet.
Erkki Tuomioja pekade på två olika perspektiv på ledarskap. 
– Det gamla realpolitiska betraktelsesättet som fortfarande lever på sina håll. Och insikten om det växande ömsesidiga beroendet. Ingen kan längre stå utanför, speciellt inte vad gäller säkerhetspolitiken. Miljöproblematiken är ett bra exempel.
Olika språkbruk
Vilka olikheter finns mellan de nordiska länderna, frågade samtalsledare Sia Spiliopoulou Åkermark, fredsinstitutets direktör.
Hans Wallmark förklarade att grundvärderingarna är ganska lika, men att språkbruket gentemot andra länder kan skilja sig.
– Sverige vill inte vara vän med någon medan Finland vill vara vän med alla. Det är viktigt att vi inte försöker spela stormakt. Här kan Sverige lära sig en del av Finland. Vi får se upp så vi inte blir äckligt självgoda.
Aud Lise Norheim menade att vi måste lyssna ödmjuk och vara lyhörda inför att det finns olika sätt att göra saker. 
– Det finns ett värde i att våra länder tillhör olika allianser. Det ger oss flera vägar att gå.
Erkki Tuomioja höll med.
– Vi kan ha olika intressen, men inte motsatta. Här skulle vi kunna bli bättre på att stödja varandra i frågor som inte är viktiga för vårt eget land men för ett annat nordiskt. 
Här ställde Tarja Halonen frågan om hur panelen tror att andra länder uppfattar Norden. Aud Lise Norheim tog upp tråden och nämnde de faktum att Finland inte valdes in i FN:s säkerhetsråd senast. Norden tappade därmed en representation som man betraktat som sin.  
– Det finns ett annat alliansmönster i FN i dag sedan det kalla kriget är slut. Vi behöver bli bättre på aktörsanalyser, att ta reda på var alla står, sade Aud Lise Norheim.
Osexigt men viktigt
Den nordiska samhörigheten bygger på ett målmedvetet samarbete, påtalade Britt Bohlin.
– Det är ett tämligen osexigt arbete, men mycket viktigt. Vi diskuterar och fattar beslut och så ser medborgarna resultatet fem år senare. Det är ingen omvälvande metod, men den är bra. 
Premiäromgången av Kastelholmssamtalen avslutades så med att Sia Spiliopoulou Åkermark skänkte deltagarna keramikern Mia Englunds specialframtagna Fredsmugg.
– Den heter Tjafsfri zon, förklarade hon.

Petter Lobråten