Det bubblar kring våra åländska rederier och särskilt Viking Line får stå i skottgluggen. Nu senast i samband med att rederiet redovisade en försämring för årets första kvartal, vilket somliga ålänningarna firade med hejarop på Ålandstidningens Facebook-sida.
Ungefär så här kan man sammanfatta den uppfattning som för tillfället verkar råda hos vissa: Viking Line är en bidragsmottagare som säljer dyra produkter och serverar mat som smakar skit.
Orsaken är förstås den nedlagda Kapellskärstrafiken, som minst sagt varit dåligt för Viking Lines goodwill på Åland.
Är den hårda kritiken befogad? Knappast. Mänsklig? Till viss del.
Mycket vill för det mesta ha mer, sällan mindre – och när en för så många betydande transportrutt försvinner är det naturligt att reagera med missnöje.
I bakgrunden finns också en allmän situation där kostnadstrycket på vanliga människor ökat samtidigt som företagen gör stora vinster. Kontrasten skapar polarisering och utgör en grund för oproportionerlig kritik, men när ilskan tar över kan det finnas anledning att nypa sig i armen och reflektera lite.
Det finns en uppfattning om att Viking Line svikit ålänningarna, att rederiet inte tagit sitt samhällsansvar när man lagt ner en specifik rutt och att det finns någon form av skatteundantagsskuld gentemot Åland.
Sitter man och tänker på det sättet smakar förstås maten sämre än vad den egentligen gör. Men hur många företag är bara allmänt schyssta utan att tänka affärsmässigt?
Väldigt få, definitivt inte om vi pratar på jämförbar nivå. Allt kostar och i den andra änden finns det någon som vill tjäna pengar.
Sedan finns det företag som sysslar med att vara schyssta på andra sätt och då är de ofta snabba med att påpeka det. Ibland med enbart goda avsikter, ibland för att det är bra goodwill eller går hand i hand med det som är bra för affären.
Men att företag verkar på affärsmässiga villkor och för ägarnas intressen är knappast något nytt. Tycker man att den prioriteringsordningen är fel är det kanske bättre att vända sig mot systemet och förespråka någon annan samhällsordning, eller bli aktieägare och försöka påverka den vägen.
Även Eckerölinjen har under det senaste året fått sig en släng av sleven. Framför allt när de tidigare löjligt billiga årskorten slopades för en annan, men fortfarande billig, lösning.
Mycket vill som sagt ha mer, men i det åländska rederimissnöjet finns också en hel del bortskämdhet.
Ingen annanstans verkar nämligen samma förväntningar finnas. Ingen förväntar sig kunna gå till matbutiken och handla mat under inköpspris, eller åka taxi från A till B för en kostnad som inte motsvarar bränsleförbrukningen.
Man kan också överväga vilka andra företag som i så fall kan anses ha ett åtagande gentemot Åland för att de har bedrivit verksamhet här. Eller så ser man det bara som positivt att stora och framgångsrika företag etablerat sig på Åland och bidragit till samhällsekonomin. Det har i allra högsta grad rederierna redan gjort, och att förvänta sig någonting mer än det är antagligen att göra sig själv en björntjänst.
Kevin Eriksson
