Mikael Erickson mår i dag efter omständigheterna bra. Fem månader har gått sedan den massiva hjärnblödningen den 21 december i fjol.
– Jag minns nästan inget före hjärnblödningen. Men jag är tacksam för att min son Alexander kom ner från vinden och ringde 112 för att jag skulle få hjälp. Han är min hjälte, säger Mikael.
Den största anledningen till hjärnblödningen, är enligt Mikael, stress.
– När allt bara rullar på i ett allt mer hektiskt tempo och man bara följer med går det så här. Jag hade en hjärnblödning 2017 och hade återhämtat mig från den så man kunde tycka att jag borde tagit det lugnare. Men det går inte alltid, säger han.
Mikael tror att stressen i samhället och av arbetsgivare i dag gör att människor mår allt sämre.
– Sjukdomarna ökar, både hjärnblödningar, infarkter och cancer. Jag tror det beror på all stress och på strålningen från alla apparater som finns runt oss.
Mikael själv tror att arbetet och alla rundor med Bildningsförbundet också var en bidragande orsak till hjärnblödningen.
– Men i dag är jag inte bitter på någon. Jag är tacksam över att ha fått en andra chans. Det kunde lika bra ha gått den andra vägen, att jag inte funnits kvar här, säger han.
Var död en sväng
Då Mikael fick hjärnblödningen fördes han till Åbo där man borrade ett hål i hans skalle för att lätta på trycket.
– Jag dog en sväng där i Åbo. Jag fick en intensiv nära döden-upplevelse och träffade en del personer. Men det ska jag skriva en bok om sedan, säger han.
Mikael låg i respirator i två veckor, under den tiden fick han också lunginflammation.
– Men jag repade mig. När jag åkte till Mariehamn från Åbo hade mitt tal ännu inte kommit tillbaka. Hela min vänstersida var förlamad, vilket den ännu är och troligen kommer att förbli, säger han.
Just nu är Mikaels fokus på sjukdomen, förlamningen och rehabiliteringen.
– Jag har ett underbart team som hjälper mig. Läkare, fysio- och ergoterapeuter och andra som håller mig i gång. Så mycket annat orkar jag faktiskt inte med just nu.
Han är glad över att talet är tillbaka liksom tankeverksamheten.
– Prata har jag alltid kunnat och det känns skönt att kunna fortsätta med det, säger han och skrattar.
Mikael har humöret kvar och försöker se positivt på livet trots sjukdomen.
– Jag måste hålla mig positiv. Jag är tacksam över att ha överlevt och fått några år till. Det är nästan så man blir religiös. Jag tror jag blev det i Åbo då det märkliga hände. Pappa är präst så religiositet har funnits i hela mitt liv men efter upplevelsen i Åbo har allt fått en djupare mening. Jag fick själv välja om min tid på jorden var slut eller inte.
Han valde att stanna eftersom han känner att han har en hel del ouppklarat ännu. Saker som han har att berätta och att reda upp.
– Jag vill att folk får höra vad ett jobb och alla krav och all stress kan ställa till med. Jag vill att fler får upp ögonen för vad vi håller på med.
Ser fram emot permissionerna
Den 30 september fyllde Mikael 50 år men något firande hann han inte med innan sjukdomen slog till.
– Nu tänker jag att mina första 50 år var ett liv och att de som kommer nu är mitt andra liv. Det känns som om man är pånyttfödd. Förr var jag mera en visionär med planer och jag hade fullt upp med det ena och andra. Nu tar jag dag för dag och är glad över det.
Kommer du att ha någon födelsedagsfest framöver?
– Det vet jag inte. Den som lever får se.
Hur ser du på framtiden?
– Jag kommer att behöva en assistent. Jag kan inte gå på toaletten själv eftersom jag inte kan använda min vänstra sida. Jag hoppas att jag kan flytta hem. Mitt frimärksintresse ligger också på is. Just nu är det barnen som håller mig vid liv och på gott humör.
Mikael har varit hemma på permission några helger. Då har han passat på att sitta ute och njuta.
– Jag har träffat grannar och andra som jag kunnat prata med. Det känns så skönt att kunna vara ute i trädgården. Det blir i längden lite långt att vara här på Gullåsen. Men jag vet att det är för mitt eget bästa.
Han ser fram emot att kunna flytta hem men han inser också att en del måste moderniseras för att han ska kunna bo hemma igen.
– I sommar ska jag vara sex veckor på Trobergshemmet och det ser jag fram emot. Det är bra med lite variation i boendet. Kanske får jag chansen att träffa min katt Nemo som bor där nu, säger han.
Mikael tittar på klockan, det är snart dags för honom att träffa teamet som tar hand om hans rehabilitering.
– Jag är väldigt glad över att vara ålänning då jag är i så dåligt skick. Vi har en fantastisk vård med skickliga läkare som tar hand om mig. Nu ser jag med tillförsikt på framtiden, säger han.
 
» Personligt
Mikael Erickson
Namn: Ari Mikael Eriksson.
Född: Den 30 september 1968 i Helsingfors.
Bor: i Mariehamn.
Yrke: Köksmästare.
Familj: Barnen Ellen, Desiré och Alexander.
Intressen: Frimärken.

Nina Eriksson