Titeln på Petra Hakalas doktorsavhandling ”Att glömma eller minnas” fångar arkivariens dilemma. Forskningsprojektet föddes i frågor som varför man skapar arkiv och vem som utövar makt över dem. Vem bestämmer vad som ska bevaras och vad som ska glömmas bort?
– Inget arkiv är neutralt. Insamlandet styrs alltid av en målsättning. Men i dag är vi mer medvetna om det än förr, förklarar hon.
Bild
I avhandlingen undersöker hon tillkomsten av Svenska litteratursällskapets arkiv och dess roll i skapandet av en finlandssvensk identitet under åren 1885−1920. Arkivet inrättades med det tydliga syftet att samla in material som legitimerade den svenska kulturen i Finland i en tid när den trängdes svårt av den finska kulturen på frammarsch och den tilltagande ryska nationalismen.
Svenska litteratursällskapet instiftades 1885. Grunden var identitetspolitisk.
– Den finlandssvenska identiteten höll ännu på att skapas. Det var först under 1910-1920-talet som man började prata om en finlandssvenskhet, säger hon.
Man kan säga att litteratursällskapet aktivt arbetade med att etablera vad som skulle anses vara svenskt kulturarv i Finland och som kunde fungera som bas för en föreställd gemenskap för den finlandssvenska befolkningen i vardande.
– Litteratursällskapets ordförande Carl Gustaf Estlander förklarade att det bara är den svenska bildade klassen som har förmågan att kämpa emot förryskningen.
Täta nätverk
I sin avhandling visar hon hur materialinsamlingen byggde på kontakter och täta nätverk mellan männen i den bildade klassen. Hon skriver att man kan ”tala om tystnader beträffande bland annat kvinnors brev och handlingar” Man samlade inte in material från den svenskspråkiga arbetarbefolkningens traditioner och språkbruk då denna grupp inte, i motsats till den svenskspråkiga allmogen, ansågs vara bärare av det svenska kulturarvet. Inte heller minoriteter som svenskspråkiga judar uppmärksammades i insamlingen.
– Men allmogen ansågs utgöra kärnan av folket. Man samlade dess sånger och traditionella berättelser. På så vis kan man betrakta insamlandet som en räddningsaktion. 1917 gav man ut första delen i Finlands svenska folkdiktning.
Reinhold Hausen
Sundsbördige statsarkivarien och historikern Reinhold Hausen (1850-1942) kom med i litteratursällskapets första styrelse och kom att sitta kvar i nästan 32 år.
– Han representerade historieforskningen och betraktades som den ultimata auktoriteten. Man lyssnade mycket noga på honom. Tillsammans med de övriga medlemmarna i Svenska litteratursällskapets styrelse bidrog han till att formulera insamlingsprinciperna, säger Petra Hakala.
Som statsarkivarie hade han dessutom inflytande över hela landets arkivväsende.
– Han flyttade över material mellan arkiven. Material i statsarkivet som han tyckte skulle passa bättre i litteratursällskapets arkiv flyttade han dit, och tvärt om.
Han vände sig till Finska Litteratursällskapet för att övertala dess styrelse att avstå en samling äldre handskrifter till Statsarkivet. Enligt Hausen hade handlingarna ”ett visst värde” och skulle enligt honom vara av större nytta för forskarna om de förvarades i Statsarkivet än i ”Sällskapets af allmänheten mindre kända och sällan begagnade samling”, som Petra Hakala skriver i avhandlingen.
Bred kunskap
Reinhold Hausen var verksam som statsarkivarie under åren 1883−1916. Han hade bred kunskap och kunde kalla sig för arkivarie, bibliotekarie, paleograf, antikvarie och arkeolog. Han var en av de första som ägnade sig åt dokumentärfotografering och den förste att formulera en handledning för arkivets användande.
Reinhold Hausen var pådrivande bakom byggandet av Statsarkivets, senare Riksarkivets hus. En manifestation av den egna finländska historien i en tid då Ryssland ökade sitt inflytande.
Under sina resor i Sverige, Danmark, Baltikum och Tyskland samlade han in uppgifter om Finland i källor från medeltiden och början av nya tiden. Bland de många historiska skrifter han publicerade märks bland annat det stora verket Åbo domkyrkas svartbok, som blev färdigt 1890. Verket visade att den finländska dokumentkulturen har rötter som sträcker sig tillbaka till europeisk medeltid.
1910 började han ge ut samlingen Finlands medeltidsurkunder. ”Oavsett de felaktigheter som påpekats i senare forskning utgör detta verk på åtta delar och cirka 6.000 dokument en enastående prestation som grundar sig på 40 års arbete”, sammanfattar Biografiskt lexikon för Finland.
1899 antogs det ryska Februarimanifestet som inledde en period av aktiv förryskningspolitik där lagstiftningsrätten överfördes från finska lantdagen till Ryssland. Även Statsarkivets verksamhet påverkades. Reinhold Hausen och hans ämbetsverk övervakades. Hans förhållande till svenskheten gjorde honom misstänkt. Krisen kulminerade när ”Bref och uppteckningar från kriget i Finland 1808–1809” kom ut vid en ”olämplig tidpunkt”. I december 1916 hotades Hausen med deportation om han inte omedelbart inlämnade sin avskedsansökan. Sedan han 1917 avgått från statsarkivarietjänsten, avgick han även från Svenska litteratursällskapets styrelse, berättar biografiskt lexikon.
Själv makthavare
Petra Hakala har själv arbetat vid Svenska litteratursällskapet i över 30 år. Som förstearkivarie ansvarar hon för hanteringen av personhistoriska donationer.
Avhandlingsarbetet har förändrat hennes syn på sitt jobb.
– Det var en ögonöppnare om att jag själv faktiskt är en slags makthavare när jag gör urval av vilka donationer arkivet ska ta emot. Men rent allmänt råder det ju en större medvetenhet om dessa frågor i dag än det gjorde förr. Arkiven har ett ansvar gentemot kommande generationer av forskare. Vi ska inte skapa elitarkiv utan ge en bred bild av hela den finlandssvenska befolkningen.
Den största utmaningen nu är hur man ska bevara allt digitalt material.
– I dag skriver folk inte brev utan epost, inte dagböcker utan bloggar. Materialet är mycket flyktigare än förr.
Men hennes bild är att människor litar på arkiven.
– Man tror inte att de innehåller den ultimata sanningen, utan ett urval som man får förhålla sig till.
Avhandlingen ”Att minnas eller glömma. Tillkomsten av Svenska litteratursällskapets arkiv och dess roll i skapandet av identitet 1885-1920” granskades vid Åbo universitet i december i fjol. Den finns att läsa på Finska Vetenskaps-Societetens webbplats.