Inför förhandlingarna om Finlands och Ålands EU-medlemskap fruktade landskapsregeringen att de finländska förhandlarna inte prioriterade de åländska frågorna. Då landskapet saknade egen representation i förhandlingarna gav man Zacharias Sundström fullmakt att agera som Ålands intressebevakare i Bryssel.

Redan under förhandlingarna om EES-avtalet hade ålänningarna upptäckt att självstyrelsen hamnade i kläm när Finland närmade sig Bryssel. Ålands självstyre stred på några punkter mot EU:s principer. Problemet var att lagstiftningen om autonoma områden inte ingick i Romfördraget som är EU:s grundlag. Därför hade Bryssel skrivit speciella protokoll om specialstatus för till exempel de engelska kanalöarna och Isle of Man, liksom för Färöarna och Grönland, skriver Zacharias Sundström.

Han reste direkt till FN i New York för att läsa akterna från Nationernas Förbunds beslut från 1921, då Finland fick Åland. Han berättar: ”På FN gick man mycket motvilligt med på att visa mig några papper överhuvudtaget. Orsaken var kriget i Bosnien. Det rasade samtidigt och små områden som ville bli självständiga hade man just då fått nog av. Ålandslösningen ville man därför inte skylta med. Jag var envis och fick se pappren och visste vilka garantier som fanns för Ålands självstyre”.

Han konstaterar att det stod klart att Åland hade en mycket starkare ställning än någon av de andra regionerna.

Men Zacharias Sundström anser att Åland sedan missade ”ett gyllene tillfälle” att utöka självstyrets ramar, när man hade möjligheten att få frågan avgjord i Bryssel och inte i Helsingfors. Åland prioriterade ett skatteundantag för fortsatt taxfreehandel så hårt att man missade chansen att utöka självstyrets omfattning.

Han skriver: ”Med stöd av min fullmakt från landskapsregeringen träffade jag EU:s förhandlare och diskuterade självstyrelsens framtid efter ett eventuellt finländskt medlemskap. Diskussionen blev i ett avseende mycket kort. EU-delegationen ville veta hur många människor som bor på öarna och då jag sade ”cirka 20.000” fick jag ett snabbt svar att det är så få invånare att allt Åland önskar kan man ge dem. När jag tillade att en av garantimakterna är Ryssland vars medgivande behövs om Ålands ställning ska förändras blev EU-förhandlarna om möjligt ännu villigare att ge ålänningarna vad de begärde. Det fanns alltså en klar beredskap från EU:s sida att utvidga självstyrelsen.”

Han rapporterade hem till landskapsregeringen och föreslog att Åland skulle nöja sig med en kort klausul om självstyrelsen och demilitariseringen i Finlands medlemsavtal: ”Vi skriver in så lite som möjligt, för då finns alla möjligheter att i fortsättningen skriva in nya och större befogenheter för landskapet, föreslog jag och underströk att minimimålet måste vara att Åland tar över beskattningsrätten i landskapet av Helsingfors och att Åland tar ett av Finlands mandat i Europaparlamentet. Mitt förslag döptes av ålänningarna till ’Sundströms modell’ som man gillade men i slutändan inte vågade driva.”

Åland ville ha och fick ett Ålandsprotokoll där alla undantag för självstyrelsen räknades upp. ”Bristen i den här modellen var att man cementerade situationen som den var 1994 utan garantier för en senare utvidgning av autonomin”, skriver Zacharias Sundström.

Han fortsätter: ”Till en viss grad förstod jag ålänningarnas oro. För i Mariehamn hade man hört rykten om att de finska förhandlarna var ute efter att Åland skulle marginaliseras och självstyrelsen försvagas. En bekräftelse på det fick jag när slutförhandlingarna inleddes i Bryssel. Då råkade jag höra ett samtal mellan chefsförhandlarna från UM (utrikesministeriet, reds. anm.) Veli Sundbäck och Antti Satuli. Den ena frågade: ’Är det säkert att ingen nämnt Åland?’. För mig var det uppenbart att UM:s strävan var att upphäva eller åtminstone försvaga Ålands självstyre i samband med EU-medlemskapet.”

Han sammanfattar: ”Ålänningarna var konservativa, behöll självstyret och nöjde sig med tullgräns och bibehållen taxfreeförsäljning. Jag är ganska säker på att man missade ett gyllene tillfälle att få en utvidgad autonomi och ta över hela skattebehörigheten. Kravet på en plats i Europaparlamentet borde man aldrig ha gett avkall på”.

Zacharias Sundströms arbete i samband med Ålands EU-inträde 1995 är bara ett av många kapitel i Staffan Bruuns fartfyllda berättelse om denne färgstarka advokat som gått sina egna vägar och varit inblandad i flera av Finlands mest uppmärksammade rättsfall. Berättelsen bjuder dessutom på många intressanta interiörer från det finska och internationella näringslivet, från 1970-talet och framåt. Bland annat var det han som när General Motors (GM) som ny ägare av Saab ville stänga bilfabriken i Nystad, gick till motattack och stämde GM i fem olika länders domstolar. Efteråt räknade ekonomijournalister ut att målet sett till penningvärdet är det mest betydelsefulla enskilda rättsfallet i Finlands historia.