Helt ärligt fanns det så pass få yttre distraktioner att lekarna präglade våra liv ganska nära inpå tonåren. Men det slutade inte vid att vi härmade våra egna ridlektioner, där en skarp ridlärare byggde hinder och gav dressyrinstruktioner medan de osynliga hästarna bockade och skenade över skolgården. Jag och en vän tog det hela ett steg längre och skapade en alldeles egen magisk hästlek. Hemma på hennes gård fanns en lång häck med ett särskilt hål mellan de täta grenarna, och om man tog sig igenom det kunde man transportera sig till en annan dimension. En övernaturlig hästdimension där allt kunde hända. Och vi älskade det.

När man växer upp blir portaler till andra tider och platser ett inpräntat element i livet. Man drömmer sig bort i fotoarkiv, hör vänner berätta om sina släktingars hjärtskärande livsöden, låter en dokumentärfilm om gamla tiders kriser och euforier hänföra en – eller lyssnar rätt och slätt på ett sommarprat av religionsforskaren David Thurfjell. Ibland är avgränsningen mellan verkligheterna självklara. Ibland är man barnet igen, som hoppas så mycket på mirakel att de andra dimensionerna tycks finnas till här och nu.

I den finlandssvenska serietecknaren Edith Hammars andra seriealbum ”Portal” blir just portalen en flykt från samtidens påträngande intryck: stökiga efterfester, eviga pling i mobiltelefonen, högljudda filmkvällar och dumma modetrender. Men den blir också något betydligt mer avgörande. Här är könstillhörigheterna helt erkända, men samtidigt inte bestämda. Portalen är en flytande fristad för queer kärlek, identitet och levnad.

Det är midvinter när vår huvudperson Elia, en ung queerperson i nutidens Helsingfors, under en skridskotur noterar en ålderdomlig bil – en Moskvitj – som plötsligt dyker upp i natten. Så händer det igen nästa kväll, och sakta men säkert lyckas Elia närma sig den gamla sovjetiska bilens ägare Elin ”Eki” Koskela, som verkar kommen direkt från det efterkrigstida 50-talet. Plötsligt är inte film- och karaokekvällarna lika intressanta längre. Elia sjunker djupare och djupare in i portalen, som inte bara ger de två tidsresenärerna ett sätt att mötas och älska, utan också lyser upp dåtidens hårda kamp för det queera livet i Helsingfors, där hemliga tidskrifter och fester slås tillbaka av polisrazzior och skandalrubriker i tidningarna. Likaså gör vi neddyk i det motstånd som finns i samtidens stad, där queera mötesplatser får ge vika för kapitalismen och frustrerade gymkillar trakasserar queerpersoner mitt bland träningsmaskinerna.

Här finns den stora vinsten i Edith Hammars ”Portal”: den synliggör hur den stora kollektiva fighten för att få vara den man är i själva verket är ett enda långt händelseförlopp, där ingen delprocess kan förbises. Hammars portal – ett berättardrag som jag kanske annars hade rynkat på näsan inför, men här klappar i händerna åt – visar på hur mycket som blir och har blivit bättre, men ingalunda allt. ”Får det lov att vara en kinky liten tidsresa?”, frågar bokens baksidestext. Jag svarar: Javisst, för du bär samtidigt på ömsinta och ovärderliga ögonblicksbilder av den finländska quuera kulturhistorien.

Visserligen upplever jag att det finns en viss friktion mellan lyriken och bilderna i förhållande till det språk de talar. Berättarglädjen är underbar men tar över lite, och jag har svårt att knyta an till intrigen helt och hållet. Det är mycket som ryms i det här 70-åriga portalperspektivet, och kanske hade albumet förtjänat att bli en följetong för att låta storyn sträckas ut längre. Det är så mycket som händer – och det borde det få göra.

Men är det inte också det här som en portal gör? Förvirrar och omtumlar med alla sina möjligheter. Man suktar efter mer och mer. Portalen tvingar den som tar sig an en resa i tid och rum att hitta sin egen väg i det hela. Att fylla i luckorna som fattas och knyta an till de aspekter från förr och nu som hjälper en vidare, uppbackad av den långa hisnande historien.