Under 1980-talet hände något i det åländska musiklivet, konstaterar Fredrik Rosenqvist i inledningen till sin smaskiga intervjubok ”Pyro, party och pudelrock”. Det uppstod en explosion av nya rockband. ”Det var ett slags musikaliskt uppvaknande där det tycktes skapas nya kultband och nya klassiska låtar var och varannan dag”.

Fredrik Rosenqvist har utfört en kulturgärning av rang genom att spåra och intervjua en stor del av de tongivande musikerna i band som Limelight, Gycklarnas afton, Good Evening Manchester, The Doctors, Memories, Joe Cool, Schack Matt, Prayer, Speed Limit, Deuteron, Eternity, 013, L.E.M., Mainway, Nameless, Fury, Corporal Flejder Band, Hexagon, Signs of Life och Wize Verza.

Namnregistret innehåller hela 154 namn om jag räknat rätt. Många av musikerna vandrade mellan de olika banden. Konstellationer uppstod och splittrades. Med ett fåtal undantag var det en helt manlig värld.

Här finns skildringarna av hur banden uppstod och varifrån de hämtade sin musikaliska inspiration. Det är en berättelse som nog är roligast för de som var med ”back in the days”, och allra roligast om man själv var musiker då. Men det bjuds även på en hel del rövarhistorier och roliga anekdoter.

Till bokens styrkor hör även det generösa fotomaterialet med massor av bilder från spelningar, hänget i logerna och de obligatoriska rockbandsporträtten i slummiga miljöer. Allt layoutat med rock’n’roll-feeling av Sebastian Boman, som till vardags redigerar Ålandstidningen.

”Pyro, party och pudelrock” väcker kort sagt Ålands musikaliska 80-tal till liv igen.

Good Evening Manchester (Patrik Dahlblom, Anders Korpi, Hanski Ramström och Niklas Dahlblom) kom att bli Ålands största rockband genom alla tider. Första skivan hette som bandet och spelades in i en märklig liten studio i Lahtis. Men där lärde de känna teknikern Ari Vaahtera som blev deras producent och vän och som senare hjälpte dem hitta vägen till kontraktet med det internationella skivbolaget CBS, i dag en del av Sony. CBS förde samtidigt diskussioner med åländska Limelight, men eftersom Limelight missade att ringa tillbaka i tid, blev det Good Evening Manchester som fick kontraktet. 1988 släpptes skivan ”Learning to Sing” med låtarna på engelska.

Bokens längsta och roligaste kapitel ägnas Limelight, Ålands största hårdrockband. Det bestod av Tosse Jansson, Robert Jansson, Kaj Sundström (då Lehtonen) / Sören Lund, Olle Sjöstrand/Tony Mattsson och Anders Bamberg.

Trots att bandet aldrig gav ut någon musik på ett stort skivbolag spelades deras hitlåtar flitigt i finländsk radio och tv och man gjorde framför allt massor av livespelningar i Svenskfinland. Och Limelight såg till att bjuda på show. Robert Jansson berättar:

”Jag sade att om vi skulle satsa på Limelight måste det sitta som en jävla smack i fejset på folk när vi spelade. Det skulle vara en wow-faktor när vi klev upp på scenen. Det här hade vi med oss under alla de år vi spelade ihop. Det var så jäkla underbart när vi åkte upp till plattlandet och spelade inför 700, 800 personer. Vi hade ett jättemaffigt intro innan vi började, en svart scen och mörklagt förutom en lampa som gjorde att allt vitt lyste. Så publiken såg oss bara som svarta konturer när vi kom ut på scenen. När introt var slut brakade vi igång utav bara helvete så stickor och strån flög. Det small fyrverkerier och bomber och när ljusen tändes såg alla i publiken ut som fågelholkar. De hade aldrig sett något liknande, och det var precis den reaktionen vi ville ha”.

Gycklarnas afton (Peter Hägerstrand, Jonas Fogelström, Marcus Quarnström och Dennis Lindqvist) stod för något annorlunda med sin mjukare gitarrpop. Fredrik Rosenqvist beskriver: ”Något som också kan ha bidragit till att Gycklarnas afton inte fallit i glömska är att bandet var före sin tid. När bandet var aktivt tyckte många att Gycklarna var konstiga och flummiga, i en tid när hårdrocken dominerade. Men några år efter att de hade lagt av spelade plötsligt vart och vartannat åländskt band den sortens gitarrpop med svenska texter som Gycklarna hade spelat större delen av 1980-talet”.

Den makalöst produktive Lars Eric ”Lasse” Mattsson ägnas naturligtvis sitt eget kapitel. ”Genom åren har han gett ut en bra bit över 30 hårdrocksalbum och har mellan 300 och 400 låtar på Spotify. Han har ägnat sig åt seriöst låtskrivande i mer än 40 år, han har legat högt på albumlistor i Japan och han driver sedan många år skivbolaget Lion Records som varje år omsätter miljontals euro”, som Fredrik Rosenqvist sammanfattar hans gärning. Under det åländska 80-talet spelade han i flera band, som Memories, Joe Cool och Eternity.

Boken avslutas med en kul berättelse om Deuterons (Janne Smeds, Roy Smeds, Torgny Stjärnfelt, Tommy Åsbacka/Marcus Boman, och Henrik Mattsson), röjiga turné till Murmansk vilket gjorde dem till det första åländska bandet som spelade i Sovjet. Året var 1989 och på resan hem upplöstes Deuteron och återuppstod som Bröiler öf Death. Och därmed hade de åländska musikaliska 90-talet tagit sin början, konstaterar Fredrik Rosenqvist och lovar att det blir ämnet för hans nästa bok.