Den 6 augusti berättade Ålandstidningen hur en hemlös person erbjöds 45 euro för att köpa sig ett tält på Sparhallen, när hemkommunen inte kunde hitta något annat vettigt boende.
Det är naturligtvis en enorm tragedi för den utsatte individen, och ett monumentalt misslyckande för välfärdssamhället som vi alla finansierar via skattsedeln.
Tältet var dock inte kommunens första förslag på hur personen kunde hjälpas, utan snarare den sista desperata, och helt klart fruktansvärt ovärdiga, lösningen på ett svårt problem.
Den här ledaren handlar inte om Eckerös ansvar i frågan, utan om hela Ålands och i förlängningen hela landets ansvar för att skapa fungerande skyddsnät även för de allra svagaste och mest svårhanterade medborgarna.
Det finns personer som av olika orsaker, som alkohol- och drogberoende och allvarliga psykiska problem, är extremt svåra att hjälpa, och som ibland skrämmer sin omgivning på ett oacceptabelt sätt.
Tvångslagstiftningens trubbiga verktyg är inte tillgängliga förrän efter något riktigt allvarligt redan skett. Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt eller som inte förstår sitt problem.
Samtidigt ska grannar inte behöva leva i oro eller till och med skräck för att en obalanserad och potentiellt våldsam person försetts med en lägenhet i området.
Ingen människa mår bättre av att känna sig avskydd. Det motiverar en inte till att försöka ta tag i sina problem, om möjligheten ens finns.
Åland behöver ett härbärge. Ett plats att bo på för de som hamnat utanför det vanliga samhället. Och för de allra svåraste fallen, personer som inte klarar ett eget boende, behövs möjlighet till långsiktigt stödboende med utbildad personal. Det finns inga andra sätt, värdigt ett rikt välfärdssamhälle som Åland, än att bygga ut skyddsnätet.
Det finns dock en beröringsskräck mot fattigdom på Åland. Pengar är inget man talar om, det bara finns. Fattiga, hemlösa och utslagna är i hög grad osynliggjorda, förutom av de få beundransvärda institutioner och organisationer som arbetar med dessa människor.
Men kanske den senaste tidens ekonomiska stålbad gör oss alla mer ödmjuka. Marginalen mellan det normalt livet och fritt fall ned i ovissheten har visat sig vara mycket smalare än vad vi egentligen velat tänka på. Och som många experter varnar riskerar coronakrisen att öka den psykiska ohälsan i samhället.

Petter Lobråten