Frågan om elhybridfärjan har från början varit en ren soppa. Utan att ha något långsiktigt mål om hur skärgården ska utvecklas och utan att förankra frågan i lagtinget togs ett snabbt beslut om beställning – just innan höstens lagtingsval.
Det väckte många kritiska röster och det blev snabbt en valfråga. Ett val som hade behövt handla om så mycket annat än just en elhybridfärja.
Det stod tidigt klart att beställningen, oavsett utgång, skulle bli en dyr affär för de åländska skattebetalarna. I värsta fall utan att få något för pengarna alls, eller en kostnad påförs flera generationer. Samtidigt hade stora frågor om investeringar i hamnar och elförsörjning lämnats åt sidan. Det viktiga var att det skulle köpas en elhybridfärja.
Frågorna hopar sig i och med beslutet att säga upp avtalet. Visst har oppositionen rätt i att det nu saknas tydliga mål med skärgårdstrafiken, men vi saknar även tydliga mål med hela skärgården. Låt oss börja med det innan vi nu springer vidare på tunnelspåret. Men det uppstår även andra frågor.
Varför hade till exempel inte landskapsregeringen talat med sin leverantör innan man gick ut med beskedet? Leverantörerna fick beskedet samtidigt som allmänheten och ställdes därmed inför fullbordat faktum. Det är inte bra inför kommande förhandlingar.
Tunnelförespråkarna jublade nog lite när beslutet om att häva avtalet kom, men beslutet i sig medför inte att det blir någon tunnel. Det mest troliga alternativet är nu att vi får se en tunnelutredning där det senare konstateras att det inte byggs någon tunnel. Samtidigt som skärgårdens stora frågor fortsättningsvis står olösta.

Vi har i dag ingen insyn i avtalen kring affären. Därför bör vi även vara försiktiga när vi kommenterar en eventuella rättslig utgång. Däremot kan vi konstatera att varvet knappt påbörjat arbetet, de stora kostnaderna i detta projekt är batterierna. Enligt uppgifter till tidningen, har varvet inte ens hunnit beställa dem.
Således talar vi enbart om mindre insatser och mestadels arbetstid som eventuellt kan bli föremål för skadestånd. Givetvis hävdar varvet och de övriga leverantörerna motsatsen men det beror även på hur avtalet i detalj är utformat. I slutändan handlar det om vem som är bäst på att förhandla och vem som har de skickligaste avtalsrättsjuristerna. Vi får innerligt hoppas att det är landskapsregeringen som sitter på dessa äss så att inte skattebetalarna får onödiga kostnader.
Oavsett är elhybridfärjeaffären på alla sätt och vis ett slöseri med skattemedel. Detta i en tid där vi behöver vända på alla slantar för att få den offentliga ekonomin att gå ihop.
Att frågan dessutom delar partierna itu, som en varm kniv delar smör, gör att frågan blir än mer komplicerad och tär på de olika partierna. Både mellan partierna och internt.
Frågan ser dessutom ut att väcka många känslor vilket gör att det blir svårt att skilja på saker och ting. Detta blir en dyr läxa för samtliga inblandade.

Låt oss hoppas att det avtalsmässigt finns möjligheter att begränsa den ekonomiska skadan. Vi får även hoppas att det kommer en specialrevison av hela ärendet. Vi behöver klara och tydliga besked kring ärendets hantering så att det politiska Åland åtminstone lär sig en läxa och inte begår samma misstag igen.

Daniel Dahlén