I februari meddelade Finlands regering att man ville sätta en mycket ambitiös tidtabell för arbetet med att revidera den åländska självstyrelselagen. Redan i november ville regeringen kunna lämna över en överenskommen proposition till riksdagen.
Sedan kom coronakrisen.
Arbetet har, av förklarliga skäl, blivit försenat, ingen proposition lär läggas det här året.
Men det är inte bara tidtabellen som förändrats. Man skulle kunna säga att det mesta är annorlunda.
Fram till krisen var de flesta politiker, både åländska och finländska, överens om att arbetet skulle återupptas från den punkt där det strandade hösten 2018. Då återstod ekonomin, Ålandsdelegationens roll och ett par andra knäckfrågor att lösa.
Men krisen har satt strålkastarljuset på betydligt mer grundläggande problem i den lag som reglerar det självstyrande landskapets behörighetsområden.
I och med att Finlands regering beslöt att försätta landet i undantag, och aktiverade beredskapslagarna, sattes stora delar av den självstyrelse som om ett par år fyller 100 år helt ur spel. Plötsligt blev landskapsregering och lagting inte längre fristående beslutande organ, utan i stället i det närmaste myndigheter underställda staten.
Denna brist i självstyrelselagen, att undantagstillståndets makt- och befogenhetsfördelning inte klargörs, borde bli en av de stora frågorna när revisionsarbetet på nytt tas upp. Att riksdagen genom ett ensidigt beslut i praktiken kan göra självstyrelselagen obsolet kan inte vara tanken bakom att Åland ska vara en autonomi.
Insikten om detta gör också att behovet av att backa händelsekedjan, och i revisionsarbetet ta ett betydligt bredare grepp i förhandlingarna, blir uppenbart.
Dessutom sätter det extra mycket fokus på den hittills svårlösta frågan om Ålandsdelegationens framtida roll. I det förslag som Ålandskommittén, den parlamentariska kommittén som leddes av president Tarja Halonen, lade utökades delegationens makt väsentligt, och skulle på vissa områden utgöra en form av skiljedomsnämnd.
Mot bakgrund av krisen, men för all del även turerna kring revisionen de senaste åren, är behovet av ett tydligt skiljedomsförfarande i självstyrelselagen skriande.
Vad händer om någondera part helt enkelt beslutar sig för att strunta i lagen och köra på en egen linje? I dag finns det inte reglerat hur en sådan situation ska hanteras. Den bristen måste förstås åtgärdas.
Frågan blir då hur en sådan förhandling ska lyckas. När revisionen strandade 2018 berodde det, enligt uppgifter från åländskt håll, till största delen på att ministerierna i Helsingfors satte sig på tvären. Den här ledarsidan har redan många gånger kommenterat den orimliga makt finska tjänstemän tycks ha gentemot de folkvalda politikerna, så det lämnar vi därhän.
Icke desto mindre måste revisionens svåra frågor lösas på ett sätt som Finland kan leva med och som Åland kan se som ett steg, helst ett stort sådant, framåt.
De senaste veckorna har relationen mellan Helsingfors och Mariehamn blivit mer ansträngd än den sommarängsdoftande nyförlovning som kunde skönjas efter förra årets dubbla regeringsskiften. Enligt uppgifter till Ålandstidningen har landskapsregeringen understundom svårt att få Ålandsministern Anna-Maja Henriksson (SFP) på tråden, och det – även om krisen och den tid den tar i anspråk förstås är en förmildrande omständighet – är inget gott tecken.
Problemen tycks inte bara ligga i Helsingfors. De senaste veckorna har också uppvisat en betydligt mer diffus åländsk linje än tidigare. Ålands devis i självstyrelsearbetet har länge varit att man ska stå enade för att stärka sina aktier i samtalen med Helsingfors.
Men den här våren har inte ens landskapsregeringens två främsta företrädare, lantrådet Veronica Thörnroos (C) och vice lantrådet Harry Jansson (C), enats om ett förhållningssätt i tonen gentemot Finland. Lantrådet har valt den vanliga åländskt nedtonade hållningen, medan hennes ställföreträdare i lagtinget gick synnerligen hårt åt regeringskollegorna i Helsingfors.
Inte heller har stämningen mellan regeringsblock och opposition hållit en enad fasad, tvärt om har tonläget varit hårdare i självstyrelsepolitiska frågor än på många år.
Självstyrelselagen är det i särklass viktigaste dokumentet för den åländska autonomin. Just nu finns det fler frågetecken än utropstecken kring den.
Trots krisen, trots oron, måste våra folkvalda hålla självstyrelselagen och arbetet med att förnya den i första rummet.
Annars betyder resten mycket lite.

Jonas Bladh