I går kom EU-domstolens dom gällande den åländska vårjakten. EU-domstolen konstaterar att Finland inte uppfyllt fågeldirektivet då Åland tillåtit vårfågeljakt mellan 2011 och 2019. Därmed är den åländska vårjakten olaglig.

Beslutet i EU-domstolen är till många delar märkligt och bygger på en ensidig syn på vårjakt och inte minst på jakt i det stora hela. Bakom beslutet skymtas en glimt av en storstads synsätt på jakt, där jakten är något som gör naturen illa. I stället för att se jakten för vad den är: viltvård.
Beslutet är även ett tecken på hur långt den moderna människan kommit från naturen. Där samspelet mellan människan och naturen håller på och luckras upp och där natur är något vackert som ska betraktas på håll. Där man inte ser helheten.
De fakta som Åland fört fram i målet är klara och tydliga. Åland får skjuta cirka 2.000 gudingar på årsbasis. Det kan jämföras med att danskarna skjuter närmare 35.000 gudingar per år. Detta samtidigt som vi vet att det åländska uttaget motsvarar den skada som 90-120 mårdhundar utgör för gudingstammen per år.
I proportion är den åländska vårjakten således en marginell företeelse. Men det väljer såväl kommissionen som EU-domstolen att frångå och låter sig i stället bli en spelbricka för starka lobbyister när de säger nej till fortsatt vårjakt.

EU-domstolen nämner i sin motivering till beslutet att landskapsregeringens definition – att antalet fällda gudingar är litet i förhållande till hela populationen av arten i Östersjön – inte är förenligt med lagstiftarens intentioner. Definitionen av ett litet antal ska utgå från populationen inom landskapet. Ett synnerligen intressant resonemang. Anser EU-domstolen således att gudingar känner av nationsgränser? Anser EU-domstolen att EU inte är en gemensam marknad?
I frågor som fågeljakten borde EU-kommissionen förstå bättre. Genom att driva frågor som vårjakten underminerar EU sin egen legitimitet. Ett EU som är av så stor vikt för oss alla. Det är genom EU vi kan klara konkurrensen med omvärlden och det är genom EU vi har fred i Europa.
Underminera inte de tankarna med en marginell företeelse som vårjakten.
Beslutet om vårjakten är slutet på en gammal åländsk tradition. En tradition sprungen från de första ålänningarna där det var jakten och fisket som gjorde att de första ålänningarna kom till våra öar och skär.
Kanske hade jakten ändå dött ut då intresset för vårjakt minskat efter alla restriktioner och tillväxten av jägare inte är stor. Men det är sorgligt att kapitlet åländsk vårjakt på guding nu tar slut.
Ska vi lära oss något av allt detta är det att vi inte kan lämna Bryssels spelplan öppen för lobbyister utan Åland måste stärka sin röst i EU på plats i Bryssel. Vi måste kunna fånga upp dylika ärenden tidigt innan lobbyister sätter klorna i frågor som påverkar det åländska samhället. Näst på tur kan mycket väl vara den kommande havsplanen, så upp med ögonen och delta på den spelplan som finns. Att sitta på Åland och vara irriterad hjälper inte utan vi måste ta plats och föra fram våra åsikter. Ju tidigare desto bättre. Allt för att få vår röst hörd.

Daniel Dahlén