Institutet för hälsa och välfärds undersökning "Hälsa i skolan 2019", som presenterades i september 2019, gav en klar och tydlig bild av att våra åländska ungdomar inte mår bra. Det kom tyvärr inte som en blixt från klarblå himmel utan larmklockorna har klämtat ett bra tag. Allt från undersökningar till experter inom Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) har under de senaste åren slagit larm.

Vi vet att de åländska ungdomarna mår allt sämre. Även sämre än sina jämnåriga i närregionen. Det är dessutom de åländska flickornas upplevelse av sitt välbefinnande som är mest alarmerande. Varför mår just de åländska flickorna sämre än pojkarna? Men utan att dela in ungdomarna i olika grupper kan vi konstatera att behovet av olika åtgärder är stort. Att vi som vuxna måste ta ett större ansvar och ge stöd i olika former och inte minst vara där som föräldrar och vuxna snarare än kompisar.

Redan när undersökningen presenterades under hösten 2019 kom ett flertal åtgärder av dåvarande socialminister Wille Valve (MSÅ). Åtgärderna var allt från projektet studera starkt, som är en kurs i positiv psykologi, till redan tidigare aviserade Paf-medel till ett projekt till att främja jämställdhet och motverka sexuellt ofredande. Ett projekt man nu börjar komma igång med. Men insatserna slutar inte där.

Mariehamns stad har, som Ålandstidningen rapporterade i fredagens tidning, i kölvattnet av tidigare nämnd undersökning nu tillsatt en arbetsgrupp för att fokusera på elevernas välmående. Varje skola ska nu se på problematiken för att sedan komma med förslag på åtgärder. Detta är dock inte stadens första åtgärder inom området.
Staden har infört studioverksamhet med lugna miljöer för elever, man har anställt fler speciallärare, infört mobilfri grundskola och beslutat att skolan inte börjar före klockan 9. Detta samtidigt som anti-mobbningsarbetet fortsatt. En rad positiva insatser som syftar till att vi få ungdomar och barn som mår bättre. Men skolan kan inte göra allt.
Det är precis som Mariehamns stads bildningsdirektör Kjell Nilsson säger, att det är bekymmersamt att vi i Skandinavien numera har depressivitet bland barn och att problemen inte behöver ha med skolan att göra. Utan undersökningar visar snarare på att många trivs i skolan. Problemet är således betydligt större.

För att komma åt problematiken behöver det inte bara finnas adekvata resurser för såväl skolorna som sjukvården. Vi behöver tillsammans fundera på vad vi kan göra för att få våra ungdomar att må bättre. Hur vi skapar en grundtrygghet, som ger dem instrument att hantera olika former av påtryckningar och det massiva informationsflödet. Börjar vi där så har vi kanske i alla fall kommit en bit på vägen.

Daniel Dahlén