Att man som enskild människa kan bli förmögen tack vare hårt arbete och talang är ett viktigt incitament för att våga göra de statsningar och ta de risker som behövs för att vårt samhälle ska utvecklas.
Företag startas och erbjuder arbeten och inkomster åt många. Vinster beskattas och betalar för den gemensamma välfärd som är grunden för att hålla ihop samhället. En ökande tillväxt lyfter alla, är tanken som väglett oss det senaste seklet.
Men som en rad ekonomer påtalat, som exempelvis Thomas Piketty och hans portalstudie ”Kapitalet i tjugondeförsta århundradet” har vi under de senaste decennierna i stället för ett allmänt förmögenhetslyft sett en ökande ojämlikhet vad gäller förmögenhet och inkomst –tvärtemot förutsägelserna om att välståndet skulle komma alla till del.
Och är det något som historien lärt oss, gång på gång, är det att alltför ojämlika samhällen blir allt otryggare tills de bryter samman.
Därför är den nya rapporten ”Eriarvoisuuden tila 2020” (Läget för ojämlikheten 2020) från Kalevi Sorsa-stiftelsen oroande. Den visar svart på vitt att Finland inte är den jämlika välfärdsstat som vi velat tro.
Mellan 1990 och 2017 har förmögenhets- och inkomstskillnaderna ökat. För den fattigaste tiondelen av befolkningen ökade realinkomsten i genomsnitt med 0,8 procent per år. För den högst avlönade tiondelen låg den årliga ökningen på 2,4 procent per år.
Andelen finländare som lever under fattigdomsgränsen har vuxit från 10 till 16 procent under de senaste 30 åren. Det handlar om knappt 700.000 personer.
Efter finanskrisen 2008 har landets samlade förmögenhet koncentrerats till allt färre personer. 2016 förvaltade den rikaste procenten 13,5 procent av landets nettoförmögenhet. För 30 år sedan låg siffran på endast 8 procent.
Nästan hälften –45 procent –av landets nettoförmögenhet förvaltas nu av den rikaste tiondelen av befolkningen. För 30 år sedan var andelen 35 procent.
De viktigaste orsakerna till de växande inkomstskillnaderna och den ökade relativa fattigdomen är enligt rapportförfattarna växande kapitalinkomster kombinerat med den differentierade inkomstbeskattningen som infördes i början av 1990-talet.
Forskarna framhåller även nedskärningar i det grundläggande utkomststödet som en bidragande orsak.
Det är redan problematiskt att allt mer av världens pengar inte har någon koppling till värden i verkligheten. Det finansiella systemet lever i ett parallellt universum där värden är imaginära och bygger på förväntningar och inteckningar i framtiden. För när förväntningsbubblorna spricker, så som det gjort så många gånger genom världshistorien, blir konsekvenserna i allra högsta grad konkreta för alla människor, även i den vanliga världen. Finanskrisen 2008 är bara det senaste exemplet.
En mer jämlik fördelning av tillväxtens rikedomar skyddar i viss mån mot den här typen av tvära kast. Inte så att alla ska ha precis lika mycket. Det vore passiviserande och skulle sluta i stagnation.
Men en utveckling som dagens, där en liten minoritet blir omåttligt rikare på bekostnad av att den stora majoriteten blir fattigare är rent farlig.

Petter Lobråten