Rederi Ab Eckerö höll förra veckan bolagsstämma. En stämma präglad av de utmaningar som pandemin medför. En pandemi som slår hårt mot rederiet – vars kundmålgrupp ofta går att definiera som svenska pensionärer. En kundmålgrupp som tillhör riskgrupperna och dessutom trafikerar rederiet en rutt, som för tillfället, hämmas av omfattande gränshinder.
I denna situation väljer flera större ägare att gå en holmgång gällande makten i bolaget. Oavsett vad man anser om strategier och maktbalansen är tidpunkten synnerligen illa vald. Allt fokus borde ligga på hur bolaget ska klara sig.
Under en lång tid har det pyrt under ytan. Flera av de större ägarna har visat missnöje med hur bolaget styrs och det har inte funnits någon gemensam syn bland de större ägarna gällande bolagets långsiktiga strategier. Allt har nu briserat och fram träder två fraktioner. En med familjen Mansén i spetsen och en med familjen Dahlman, tidigare styrelsemedlemmen Stefan Eriksson och Baltic Group.

Även om Rederi Ab Eckerö uppvisat hyfsade resultat har kritiken de senaste åren gentemot rederiet varit stor. Inte bara bland vissa delar av ägarna utan även bland andra ålänningar med stor insikt i sjöfartsnäringen. Visst ska den typen av åsikter alltid tas med en nypa salt, men vi kan sätta fingret på några återkommande åsikter.
En åsikt har varit att styrelsens branschkännedomen har varit för dålig. Något som hämmat bolagets utveckling och gjort att ledning inte alla gånger fått den typ av sparring som skulle behövas.
Att det funnits fog för den kritiken får vi finna som trolig då man nu väljer att ta in Jukka Suominen och Berndt Bergman, båda med tidigare erfarenhet från branschen. Inte minst Jukka Suominen, som har en gedigen erfarenhet från branschen genom sitt arbete inom bland annat Siljakoncernen.
Andra åsikter har varit att Rederi Ab Eckerö alltid gjort onödigt dyra ombyggnationer av de fartyg man köpt. Uppgifter till Ålandstidningen gör gällande att maktstriden även denna gång har delar av sitt ursprung i totalt olika åsikter kring ombyggnationerna av fartyg. Denna gång senaste nyförvärvet Finbo Cargo.
Trycket på styrelsen och ledningen hårdnar och vid stämman lyfte Rederi Ab Eckerös vd Björn Blomqvist att den svaga likviditeten och önskemål från myndigheterna kan tvinga rederiet till nyemission.
En nyemission behöver inte vara till nackdel och ålänningar har i det stora hela goda erfarenheter av nyemissioner med Chipsen i minne. Den här gången är det dock annorlunda.
Rederiets tredje största ägare Baltic Group med Johan Eklund i spetsen säger att man i detta läge inte rekommenderar att delta i nyemissionen samtidigt som styrelseordförande Marika Mansén-Hillar, som tillhör den större ägarfamiljen, meddelar att dom absolut kommer att delta. Vad ska en småägare dra för slutsats av det?
Om en nyemissionen blir av är det inte små summor som det är tal om. Emissionskravet är, enligt uppgifter till tidningen, på 10-15 miljoner euro.
Har de större ägarna möjlighet att gå in med den typen av summor? Och framför allt: hur ser den stora skaran av småägare på saken och vilka belopp är man beredd att gå in med i tider där många dessutom har osäkra arbetsplatser?
Rederi Ab Eckerö står inför stora utmaningar. Att i denna stund inleda en maktstrid och utestänga storägare från styrelsen ser väldigt besynnerligt ut. Detta samtidigt som den stora massan, och inte minst majoriteten av ägarna, egentligen finns hos småägare gör saken än mer underlig.

Aktiebolag är inte demokratiska utan det är ägarskapet som sätter grunderna för inflytande. Med detta sagt måste företag ändå i utmanande stunder samla sig och jobba för det gemensamma bästa.
Samtliga aktieägare vill med största sannolikhet bolaget väl och det måste gå att hitta en gemensam väg framåt. Det är storägarna, styrelsen och ledningen skyldiga den egentliga huvudägaren, det vill säga alla de småägare som utgör mycket stor del av ägandet i Rederi Ab Eckerö.

Daniel Dahlén