Den Europeiska unionens viktigaste arbete – att reformera sig själv och därmed vinna ett större förtroende från dess invånare – har i princip legat på is i många år nu. Först var det brexit som lade sig som en blöt filt över allt arbete i unionen, och just som man tagit sig ur det hålet kom coronasmittan.
Det mesta har stannat av, arbetet med långtidsbudgeten som skulle varit klar för länge sedan, hur man ska hitta en gemensam långsiktig linje när det gäller flyktingfrågan och – inte minst – arbetet med att se över unionens egen organisation och omfattning. Under den förrförra kommissionen hade den svenska kommissionären Cecilia Malmström uppdraget att utveckla demokratin inom EU och att öka medborgarnas förtroende för unionen. Sedan dess har inte mycket hörts på den fronten.
Kanske kan coronaepidemin – och en ny kommission – få fart på arbetet. EU-kommissionens nya ordförande, Ursula von der Leyen, gick nyligen ut och bad om ursäkt för att EU inte skötte coronahanteringen väl i början av krisen. De övriga medlemsstaterna ställde inte upp tillräckligt mycket för Italien när landet som första nation i unionen drabbades av smittan.
Vi lämnar den diskussionen därhän, och funderar i stället på betydelsen av att en av EU:s högsta beslutsfattare öppet erkänner att en av grunderna för unionen fallerade när den testades på allvar. Löftet som medlemsstaterna givit varandra är att just hjälpa till när krisen kommer till något eller några medlemsländer.
Nu sprack det mellanstatliga förtroendet.
Att von der Leyen erkänner det måste ses som en öppning till att på djupet diskutera EU:s grundvalar. Av allt att döma kommer också andra att utsättas för påfrestningar under de kommande månaderna. Redan diskuteras att begränsa den fria rörligheten under lång tid, då bara vissa länder kan komma att få besöka andra.
Men frågan måste också lyftas på ett mer övergripande plan. EU-domstolens utslag i vårfågeljakten sätter, för att ta ett närstående exempel av många, fokus på hur stort ansvar EU ska ha kontra medlemsstaterna.
Ska Bryssel, som alltid kommer tvingas ta sina beslut utifrån stora regioners bästa, lägga sig i en småskalig jakt på Åland? Tveksamt, milt uttryckt.
Det senaste årtiondet har diskussionen om EU:s framtida organisation, i den utsträckning nu diskussionen alls förekommit, handlat om mellanstatlighet eller federation. Men den definitionen är ointressant så länge inte medlemsstaterna bättre definierar vad EU ska syssla med och – framför allt – vad EU ska hålla tassarna ifrån.
Unionens befogenheter har undan för undan vuxit i takt med att medlemsländer inte orkat hantera frågor själva, eller ställts inför en utveckling som gått för långt för att backa från.
Så kan vi inte ha det. EU:s grundförordningar måste vara tydliga i vad unionen ska göra och vad den inte ska göra.
När gränserna mellan medlemsstaternas och unionens maktsfärer blir suddiga – och närhetsprincipen (en annan av de viktigaste grundprinciperna!) i det närmsta utplånats – växer missnöjet med unionen. När medborgare känner att beslut som borde fattas lokalt eller nationellt plötsligt ligger på en anonym tjänstemans bord i Bryssel, försvinner mångas förtroende för unionens grundtanke.
Det såg vi bevis för redan någon timme efter att EU-domstolens beslut om vårjakten blev känt på Åland i torsdags. Sociala medier fylldes av inlägg där EU:s existens och Ålands medlemskap ifrågasattes.
Detta utgör ett enormt problem för unionen, ty vårjaktsbeslutet är långt ifrån det enda beslutet av den sorten.
EU:s grundtanke är att skapa fred i ett Europa som i århundraden utgjort slagfält. Freden skapas genom att binda medlemsländer så nära varandra ekonomiskt att ingen tjänar på en konflikt. Det har EU lyckats med bättre än något annat.
EU är med andra ord en succé. Ändå vill en substantiell del – om än långt ifrån en majoritet – av medborgarna i unionen lämna densamma.
Lär vi av den europeiska historien förstår vi att det vore förödande. Men att den rörelsen växer sig starkare kan bara motverkas av att EU och dess medlemsländer tar dessa strömningar på allvar och ständigt ser över vad unionen ska syssla med.
När brexitfilten lyfts, och coronasmittan släppt sitt förlamande, akuta strupgrepp om oss alla, måste diskussionen om vad EU ska göra i framtiden ta fart.
Unionen är oerhört viktig. För freden. Som en motvikt mot de andra stormakterna. För kontinentens framtida framgång.
Den är för viktig för att kastas bort genom att ta beslut om hur och när man får sitta i en vettaskåra på Åland.

Jonas Bladh