SENARE I VECKAN monterar Ålandstidningens fotograf Daniel Eriksson upp sin utställning med åländska motiv i St Petersburg. Den är ett led i firandet av självstyrelsens 90 år och har tidigare under året visats i Bryssel och Washington. I anslutning till evenemangen har det ordnats seminarier kring Ålandsexemplet. Vid sidan av det har en rad nordiska delegationer i vanlig ordning besökt Åland, samtidigt som Åland för en dryg vecka sedan fick en vängrupp i den svenska riksdagen.
Är det extra mycket på den utrikespolitiska fronten just nu, med åländska mått mätt? Det ser faktiskt ut så.
DET ÄR klart att flera av aktiviteterna direkt kan knytas till jubileumsåret.
Ändå är knappast det hela förklaringen. Det känns inte överdrivet att prata om en ny intensitet i den åländska externpolitiken. Särskilt tydligt märks det här i kontaktskapandet mot den svenska riksdagen men även svenska ministrar.
Så sent som förra veckan pratade man om Ålands ekonomiska betydelse för Sverige på en välbesökt träff i Stockholm, samma vecka besökte också en grupp svenska parlamentariker Åland. Inom de närmaste månaderna ska Camilla Gunell träffa Fredrik Reinfeldt och nästa sommar tar landskapet sikte på Almedalsveckan, tummelplatsen för svensk politik.
VAD ÄR det som hänt?
Ett svar är att regeringen lever upp till löftena i det egna handlingsprogrammet. Där underströk man att samarbetet med Sverige ska vidareutvecklas och att man överlag ska ha ett fokus på externa relationer.
På ett bredare plan kan man också säga att politiken speglar den allt starkare västorientering i det åländska samhället, en trend som tidigare i år även bekräftades av Åsubs handelsstatistik.
Tidigare har det hårddraget hetat att Åland kulturellt och språkligt vänder sig västerut, men ekonomiskt och politiskt österut. Håller det här nu på att förändras, så att Åland även politiskt och ekonomiskt stärker banden västerut?
Det tycks vara fallet.
FRÅGAN ÄR då hur och om det här påverkar någonting konkret eller om det är bortkastade cocktailpengar.
Den uttalade förhoppningen från åländsk sida är att aktiviteten ska lösa upp mindre knutar som SVT Play och att den också ska slopa kvardröjande gränshinder. Källskatten är ett exempel. Till det ska läggas vikten av att hela tiden hålla uppe aktiviteten på utbildningssidan så att åländska ungdomar också i morgon kan ta del av det breda utbudet i Sverige. Externpolitiken är ur den synvinkeln något som rör välfärdens verkliga kärna och framtid.
MEN KLART är att det i botten också hela tiden finns en ambition att påminna om självstyrelsens internationella dimension. I grunden handlar det om att Åland vis av erfarenheten inte vill lägga alla ägg i Helsingfors korg. Man vill hålla den internationella dörren öppen som en försäkring.
Också i kontakterna med Finland hoppas man att det ska tjäna ett syfte, inte minst i ramlagsdiskussionen. Om Åland där uppfattas som en region bland andra kommer diskussionen att vara över innan den börjat.
UTRIKESPOLITIK i åländsk tappning är inte alltid något som kröns med omedelbar framgång. Men den kan på sikt och sammantaget via olika ansträngningar visa sig vara en oerhört viktig investering i den åländska framtiden.
Åland har under jubileumsåret på flera plan arbetat för att skapa sig ett allt större externpolitiskt svängrum, också på arenor där det inte alls är givet att Åland ska ha det.
Kanske självstyrelsen borde gratulera sig i slutet av året genom att ge sig själv en egen utrikesminister? Till vilken ministerstol den portföljen borde fogas kan diskuteras. Men det kunde vara ett sätt att lägga i ytterligare en växel på ett område som förmodligen blir bara viktigare.

Ålandstidningen