VAD HAR Kjell-Olof Feldt (S), finansminister i Sverige på åttiotalet, gemensamt med planerna på att privatisera skärgårdsfärjan Skarven på Åland 2013? En hel del.
I en SVT-intervju förra veckan fick Feldt frågan varför han bröt med partilinjen och ville ha privata alternativ inom dagis. Feldt sa att han tycker att också offentlig sektor mår bra av att utsättas för konkurrens. Om kommuner och landsting ändå är effektivast har det inget att oroa sig för. Men det kan man inte veta om man inte öppnar upp, ansåg Feldt. Bara så går det att få reda på vem som hushåller klokast med folkets pengar.
RESTEN ÄR historia.
Privat drift är i dag vanligt i snart sagt alla områden i välfärdsstaten Sverige. Och för den delen också i övriga Norden.
Som inom alla verksamheter finns också här mindre lyckade exempel. Men den samlade erfarenheten är en annan: Konkurrens har på det stora hela varit bra. Den har gjort att resurser används på ett effektivare sätt och den har skapat grund för nya typer av företagande.
Styrkan i den nordiska samhällsmodellen är att den hela tiden förändrats med sin tid. Privatiseringar kom som svar på ett växande problem med stela, ineffektiva strukturer.
I dag är de hörnpelare i den nordiska modellen.
PÅ MÅNGA sätt kan man säga att åländsk debatt i dag är där den var på åttiotalet i Sverige.
Ålands Feldt är i dag Veronica Thörnroos (C) som driver på för nya driftsformer. Kritiker finns också. De lokala socialdemokraterna följer inte partikollegan Feldt i den här frågan, utan intar en avvaktande, bromsande hållning. De får stöd av Liberalerna, som i den här frågan inte är liberaler. Partiordförande Viveka Eriksson sa i lördagens tidning att det är samhällets sak att se till att infrastrukturen fungerar, inte det privata. Det är oklart om Liberalerna medvetet missförstår eller inte vet vad driftsprivatisering betyder. Men tanken har ju aldrig varit att lämna bort ansvaret. Tvärtom ska landskapet både äga båtarna och avgöra nivå på driften, som sedan däremot utförs av en entreprenör.

DET KRITIKERNA borde svara på är varför det som funkat i Norden – normalt ett föredöme hos oss och i världen – inte skulle funka på Åland.
Varför är privatisering ur ett åländskt perspektiv ett kusligt spöke, när den i nordisk kontext är fungerande vardag?
Kritikerna borde också svara på varför de slutat tro på det åländska sjöfartskunnandet. Sjöfartsnationen Åland har i alla tider seglat på Östersjön och ute i världen, ofta med stor framgång och alltid i privat regi. Men av oförklarliga skäl sätt ska allt det här göra halt så fort vi kommer inomskärs, till den egna skärgården. Här krävs i stället att regeringen rent konkret håller i rodret, annars bär det upp på grund. Detta är ologiskt och inkonsekvent.
I STÄLLET FÖR ATT måla upp förlegade hotbilder borde politikerna jobba mot en modernare och effektivare offentlig sektor också på Åland. Delar av regeringen gör nu det. Det viktiga är rimligen inte att den som står på bryggan är anställd av landskapet. Det viktiga är att båtarna går och att skattepengarna används förnuftigt. Typ så ser den nordiska erfarenheten ut om den skulle tillämpas på Skarven och Åland.
Samma erfarenhet säger att det ofta också finns en näringspolitisk poäng med privatisering. Inte heller här finns det skäl att tro att Åland skulle behöva bli ett olyckligt undantag. Tvärtom. Åland är ut i fingerspetsarna ett sjöfartssamhälle, som har alla möjligheter att skapa nya affärer den dag landskapet släpper sitt monopol över driften på skärgårdsfärjorna.
Nya tider?
Javisst.
Ett hot mot välfärden?
Snarare en välbeprövad nordisk metod för att säkra den för framtiden.

Ålandstidningen