DET BLEV inte landskapsägda Paf som köpte Itiden av landskapsägda Ålands Industrihus, utan landskapsägda Ålands pensionsfond.
Den omstridda kåken stannar inom familjen.
Bisarrt? Jo, ganska.
Mygel? Konkreta belägg finns i varje fall i dag inte.
En bra affär för pensionssparare och skattebetalare? Inte omöjligt.
SETT UR pensionsfondens perspektiv är gårdagens köp ingen dålig investering.
Man ger nu 10 miljoner för en fastighet som kostade många fler miljoner att bygga och som har hyresgäster och stabila intäkter.
När lånen är betalda kommer slantarna att trilla rakt ned i fondens spargris.
Det handlar dessutom om ett hus som inte springer någonstans, till skillnad från den hysteriskt nervösa börs som pensionspengar annars ofta placeras i, med all risk det medför. Pensionsspararna kan tacka sin styrelse och ledning för att de förvaltar kapitalet på ett bra sätt.
UR REGERINGENS perspektiv var torsdagen inte lika rolig, eftersom två egna miljoner gick upp i rök.
För att täcka upp allt man pytsat in hade man behövt få mer betalt, minst 12 miljoner som var prislappen på huset i böckerna.
Men inte heller regeringen behöver deppa ihop. Det hade kunnat vara värre.
Alternativet hade varit att slumpa iväg Itiden för säg 7, 8 miljoner till en annan köpare. Man hade då sluppit alla misstankar om att man trixar under bordet med sig själv. Men det hade lett till en större eldsvåda i det egna kassavalvet. Flera av de investerade skattemiljoner hade brunnit.
MAN HADE dessutom i så fall bäddat för ytterligare en besvärlig debatt: är inte också det här ett förtäckt offentligt stöd som snedvrider konkurrensen?
Den privata köpare som hade kommit över Itiden för 7 miljoner hade för sig själv kunnat konstatera att livet är rätt skönt: här får man en väldigt påkostad fastighet till ett vrakpris, och allt är sponsrat av skattebetalarna.
Torsdagens affär gör att det inte blir aktuellt.
Den gör också att skattebetalarna kommer undan med blotta förskräckelsen, att arbetstagare i landskapet i dag kan känna sig lite säkrare över att de får sina pensioner i morgon och inte minst att den viktiga verksamhet som pågår i kontorskomplexet kan fortsätta utan störning.
Flera pusselbitar faller på plats.
FAST ALLT bygger förstås på att det inte ligger en hund begraven någonstans i de snåriga kopplingarna mellan köpare och säljare.
En sådan hund kunde vara att fonden nu betalar för mycket, ett ickemarknadsmässigt pris, för att rädda ansiktet på regeringen. Om det är så kommer vi kanske aldrig att få veta. Det som förstås ser lustigt ut är att man köper av sig själv. Men det finns också saker som talar för att det i det här fallet inte nödvändigtvis måste spela roll.
Den främsta är att pensionsfonden styrs av regelverk som kräver avkastning på placeringar, och att de som övervakar det är tjänstemännen på finans med Dan E. Eriksson i spetsen. Att dessa personer, kända för sin integritet, skulle ha blundat för grundidén med fonden och lånat ut den till ett politiskt spel verkar osannolikt.
EN SISTA fråga är förstås vad EU tycker.
Släpper man nu frågan eller lever den vidare?
Allt beror åter på hur pensionsfonden agerar.
Kommer man nu att sända ut signaler om att man nu ska dumpa hyresmarknaden. Ja, då har man säkert kommissionen över sig precis som landskapet tidigare hade.
Gör man det inte, ja då kommer troligen inte ett pip att höras från Bryssel.
Hur det går vet ingen.
Men mycket talar för att tystnaden nu lägger sig. Så länge Ålands Industrihus fanns med i bilden fanns ett uttalat näringspolitiskt motiv.
Det är nu borta. Ålands pensionsfond tvingas enligt regelverket gå på en strikt analys av vilken avkastning man kan få på en placering. Att man skulle börja subventionera hyror talar emot den egna affärsidén: man vill ju tvärtom få ut maximalt mycket.
Cirkus Itiden ser ut att kunna få ett hyfsat slut.

Ålandstidningen