EU FICK nyligen Nobels fredspris, som erkännande för allt det EU gjort för freden och demokratin i Europa. Det var välförtjänt.
Ändå måste man rita ett stort frågetecken vid den kurs som stora delar av EU-maskineriet nu slagit in på. Det senaste receptet för att lösa eurokrisen stavas bankunionen, och nämns nu allt oftare som ett måste för att komma på rätt igen.
På pappret låter det hyfsat, för vem vill inte ha bättre övervakning av banker som slarvar och leker kasino med vanligt folks pengar? Men redan en ytlig titt på förslaget visar att en bärande idé i denna union är en insättningsgaranti. Om en bank går upp i rök i Madrid ska hela Europa stå som garant för att spararna får sina pengar tillbaka.
DET ÄR därför knappast konstigt att entusiasmen inför bankunionen är högst måttlig i länder som Tyskland, Finland och Sverige.
De vet alltför väl vad det här betyder. De måste öppna plånböckerna ännu mer. Talande är också att Frankrikes president François Hollande tillsammans med en drös regeringschefer söder om Paris är väldigt ivriga. De vet smärtsamt väl att deras banker handskats ovarsamt med den egna framtiden och spelat roulette på bostadsmarknaderna. De ser därför gärna att tyskarna baxas in i spelet så att de kan ta notan när den kommer.
EFFEKTEN blir att det egna ansvarstagandet tar ytterligare ett kliv tillbaka i Europa.
Varför ska banker och regeringar göra sitt yttersta om de ändå vet att europeiska skattepengar pytsas in vid en härdsmälta? Varför ändra ett dåligt beteende om det belönas och inte bestraffas?
När Sverige och Finland kastades in i en bankkris på nittiotalet kom varken spanjorer eller fransmän springande med brandslagen. I stället redde Finland och Sverige upp krisen på egen hand. Det var tungt, dyrt och tog några år. Men det fanns inte några alternativ och när jobbet var gjort hade länderna stabilare banker och bättre ekonomier. Hade allt det här hänt om trycket på förändring hade eliminerats genom ett plötsligt pengaregn från Lissabon eller Rom? Tveksamt.

OM DE ekonomiska argumenten för en bankunion är grumliga så gäller det också de politiska.
Annars är det exakt här, på det politiska området, som värdet av en bankunionen sägs vara störst. Den ska dra ett streck över tråkigheterna och knyta ihop EU igen. Men den faktiska effekten på marken är rakt motsatt: Europa glider bara ännu mer i sär, och klyvs ännu tydligare i ett lag från norr och ett från söder. Dramaturgin är också här välbekant. Det ena laget orkar inte längre betala. Det andra laget blir allt surare över att de som ger pengarna har åsikter om hur de ska användas.
OCKSÅ INTERNT håller dagens europeiska kurs på att få alltmer bekymmersamma politiska följder. Det är inte de sansade och civiliserade krafterna i Europa som politiskt gynnas av det som händer. I stället är det partier som Sannfinländarna, Gyllene Gryning i Grekland och Front National i Frankrike som har medvind. De är inte bundna av någon europeisk liturgi eller något kamratskap i Bryssels korridorer, utan kan säga sitt hjärtas mening.
Några friska undantag finns. Hit hör inte minst Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja och Sveriges finansminister Anders Borg, som båda ifrågasatt dagens färdriktning. Tysklands Angela Merkel måste också ses som en sista stark buffert mot en fullständigt urspårad skuldunion.
Alla dessa tror på EU och alla, utom möjligen Borg, tror också på euron.
Men de är samtidigt kritiska till de alltmer desperata räddningsaktioner som lanseras under en skenhelig täckmantel av europeisk solidaritet och stimulansåtgärder. Det är bra. Men de borde bli fler, Europavännerna som öppet vågar ifrågasätta om dagens kurs är rätt.
EU ÄR EN strålande idé om att ersätta krig med handel, fred och demokrati. På många sätt har EU lyckats. Ska det nu äventyras?
Det vore en verklig europeisk tragedi.
Om detta bör Europa, Norden men också Åland föra en bred debatt.
Den borde definitivt inte bara föras av de röster som vill ha mindre Europa, mindre tolerans och fler gränser.

Ålandstidningen