Vid dörren till Smakbyn i Sund står Michael Björklund i full kockmundering. Normalt välkomnar statyn gäster, men ännu är Smakbyn stängt under coronarestriktionerna.
Inne i restaurangen håller den livs levande – och betydligt smalare – Michael på att förbereda beställningar till mors dag. Men för Ålandstidningens tar han ett uppehåll för att tala om en helt annan tid, på ett helt annat ställe. 
Förra sommaren begav sig Micke, tillsammans med 22 andra tävlande till en öde ö i Fiji i Stilla havet. Under hela våren har vi kunnat följa deras kamp mot såväl värme som kyla – och mest av allt mot hungern.
– Det är tufft eftersom maten är minimal. De som var ”elitidrottsmän” och gick på gym hade störst problem. De var vana vid att bränna 2.000–3.000 kalorier om dagen, och helt plötsligt gick vi ned till 20–40 kalorier per dag. Det satte sig på humöret och smittade av sig i lägret, säger Michael Björklund.
Hans mål var att överleva den första utslagningen, sedan att ta sig till programmet där de båda lagen slogs samman. Båda målen uppfylldes. Där programserien är nu siktar de kvarvarande deltagarna alla på att ta sig till finalen, också den åländske kocken. Men han berättar att det blev svårare och svårare att inte falla i onåd hos de andra.
– Just nu i programmet så räcker det med att du rör koppen på fel sätt så är det någon som vill rösta ut dig. Man är nere på sådana barnsliga detaljer när alla är nedkörda på energi.
Inte ett ont ord
Intriger, pakter och baktalande är vardag i Robinson, men ännu har ingen sagt ett ont ord om den timide ålänningen som lagar maten i lägret.
– Jag kör den åländska taktiken. Jag är rätt blyg av mig. Jag har fått det genom att jag har skriv- och lässvårigheter och har alltid varit beroende av andra människor för att kunna klara mig. Det har format mig, jag iss inte döma någon. Utan jag gör mitt och försöker att undvika konflikter.
Just konflikthantering var ett av skälen till att Micke ville delta i Robinson.
– Det är ju mycket konflikter i ett företag och det måste man kunna, så det här har varit en bra lärdom.
Okänd för de andra
En lite annorlunda sak med årets upplaga av dokusåpan är att Michael Björklund och Clara Henry båda var kändisar redan före tävlingen.
– Men på ön var det ingen som kände igen mig. Och jag berättade inte, bara att jag var kock. Jag ville att de skulle se mig som den jag är. Svenskarna går igång på det där med kändisar, och jag tyckte att jag kunde vara tyst, säger Micke.
Matlagningskunskaperna var dock mer än välkomna bland de övriga deltagarna, och kanske ett skäl till framgången i tävlingen.
– Fördelen jag hade var att jag var matlagare, det märkte man ju. Cruise (Ferreira) var också kock, men när han försvann var det ingen annan som riktigt kunde laga maten där. Man ska hålla sig vän med kocken, så var det absolut där.
Spännande råvaror
Till skillnad från de digra menyer Michael Björklund är van att tillaga i sina restauranger är det betydligt mer spartanska förhållanden och råvaror han arbetar med på ön.
– Det var spännande att få laga sådana råvaror som man aldrig gjort tidigare och så primitivt som vi hade det.
Hur mycket går det att ”laga” maten under de förhållandena?
– Vi hade tur att vi var ganska duktiga i tävlingarna i sydlaget så att vi fick tändstål och kastruller ganska tidigt. Då vi kunde tända eld och koka mat. I det andra laget tog det jättelänge innan de fick eld och de hade inga kärl. Vi tog bland annat omogen papaya, som jag inte trodde skulle gå att äta. men vi kokade den och då var den helt okej. Sedan fick man lära sig om kassava, palmhjärta och jamsen, en rot.
Fick ni någon utbildning om vad man kan äta? Det är ju inte som att gå ut i Sundsskogarna...
– (skratt) Vi hade tagit reda på lite på förhand. Sedan fick vi inte äta något vi inte hade checkat, så om vi hittade några blad eller så fick vi inte äta dem. 
– Vi hittade en frukt som vi kallade potannans, den var som potatis i konsistensen men smakade sött som ananas. Den tillredde vi också efter att ha frågat. Men de var så högt upp i träden så vi fick kasta sten och se om de föll ned.
Ett nät gjorde att laget kunde äta en del småfiskar som Micke grillade och beredde åt de andra.
– Vi hade sådana i gänget som var så hungriga att de åt allt – huvud, skinn, allt.
– Emellanåt fick vi rundkornigt ris, det var verkligen en lyxvara.
Tänker på överflödet
Flera gånger under vår pratstund kommer Micke tillbaka till vilka spår veckorna på ön i Fiji satt i honom, hur han nu ser annorlunda på livet.
– Det jag tog med mig hem därifrån är vilket överflöd vi lever i hemma. Där räknade du varje riskorn. Vi delade på chips, och delade upp varje chips i tre-fyra bitar. Varje godis delade man i fyra. Hemma kan man äta påse efter påse. 
Längtan efter hemma och det normala syntes kanske allra mest i det avsnittet då Michael fick slå följe med Mattias Pettersson och Julia Franzén till ett uppbyggt vardagsrum i vildmarken. Allehanda vardagliga godsaker stod uppdukade, men när de andra två jublade över godis lyste Mickes ögon som mest när han fick skära grönsaker med en vass kniv.
– Vem skulle kunna tro att det var ett sådant pris? När man kom dit fanns det en stadig bänk, fram till dess hade man stått lite snett på en sten eller något. Sedan en vass, sprillans ny kniv. Jag kom ihåg att allt doftade nytt och fint. Det var riktigt fint att få jobba. Och sedan maten, förstås, jag har aldrig värdesatt tacos som då. 
Var det en känsla av normalitet som kom?
– Det kan man nog säga. Det man tyckte var skönt var att det var en vass kniv och ett träskärbräde. Att jag fick jobba med det igen. Jag har varit borta så länge från att ha de rätta basredskapen. Det var nästan så man fick lite längtan hem. Det var nog en lite konstig känsla.
Får vänta ett år
På hemmaplan har det varit allt annat än normalt läge. Andra år hade Smakbyn haft gäster och för fullt förberetts för den kommande högsäsongen. Coronapandemin och de restriktioner som lamslagit både Åland, Finland och större delen av Europa gör att Micke Björklund inte heller kan rida på vågen efter Robinson.
– Det är ju som det är. Vi har byggt Robinsonställningar, menyer och förberett föreläsningar. Det här året såg jättebra ut med bokningar och sådana saker. Men, vad ska man säga? Det är inget man kan göra något åt. Det är nog någon mening med det som sker och då får man bara bryta ihop och komma igen.
Han visar oss de kassavarötter han specialbeställt för den Robinson-avsmakningsmeny som är planerad.
– Vi får vänta ett år för att rida på det, konstaterar Michael Björklund.
Pannkaksmissen sitter djupt
Kändisskapet, det som varit påtagligt på Åland och i Finland, omfattar nu också Sverige.
Har du gått från att vara kock-Micke till att bli Robinson-Micke nu?
– Nej, det är väl inte så. Man är ju kock-Micke med de som känner igen en. Men i Sverige har de ju redan glömt att man var årets kock 2000. Så där kan man bli Robinson-Micke.
Det här är den andra dokusåpaliknande produktionen som Michael Björklund deltagit i. Senast, när han var med i Kockarnas kamp, slutade det med att han åkte ur tävlingen först av alla. Det är uppenbart att missen då, men pannkaksstekningen, sitter djupt.
Är pannkakorna i Kockarnas kamp är glömda nu?
– Nu är det bra, ni kan nu åka, säger Micke med ett jätteskratt.
– Det var därför jag var livrädd för att åka ut först i Robinson, jag tänkte fan inte där också. För plättävlingen, eller pannkakstävlingen, var ju min tävling. Och så åker jag ut på det. Den kommer att sitta med en hela tiden, det får man leva med.
Han överlevde första utslagningen, klarade sig till sammanslagningen. Han får förstås inte berätta om hur det hela slutar, men Michael Björklund har manövrerat sig väl genom Robinsontävlingen.
– Det är ju något att berätta för barnbarnen. Och jag tror att den tid jag var med har gjort att jag börjat fundera på andra saker, det gav mycket. Vad är egentligen värt, överflödet vi lever i och att jag kanske blivit mindre gnällig. Vi ålänningar är ju lite gnälliga över lag, och jag har kanske också varit det. Men nu, efter Robinson, finns det egentligen inte så mycket man kan gnälla på, säger han och ser ut över en stängd restaurang med en nybyggd Robinsonställning utanför porten.
 
Michael Björklund om...
...Löftet till dottern: – Jag lovade min dotter när jag for ned att jag aldrig skulle vara naken, hon skulle tycka det var genant.
…Att inte ljuga: – Jag gick in för att jag inte skulle ljuga. Men det sket sig ju, nog ljög jag. Jag fick massvis av reaktioner på nätet när vi hade de där mynten vi skulle leta. Mattias frågade hur många jag hittat. Jag svarade ”ja, hmm... två stycken”. Man märkte ganska bra att jag ljög där – och det gjorde jag ju.
…Den hemliga pakten: – Jag är med i en pakt, och det är med Fabian. Vi är bara två. Vi bestämde direkt att vi håller ihop, och det var nog bra. Han var ett bollplank som man kunde prata med.
…Att hemlighålla deltagandet:– De som visste om var förstås familjen. Och innan jag åkte så pratade jag med alla som är i ansvarspositioner inom restaurangerna som vi driver. Det kunde ju bli nästan två och en halv månad borta. Jag fick klartecken, alla tyckte det var roligt.
…Att bli avslöjad:– Det var svårt innan det började. Ryktena gick ju. Kockarna på Eckerölinjen de tippade rätt. ”Fan, Björklund, har du varit på Robinson?” Jag svarade att nej, det har jag inte... ”Men du är solbränd och har gått ned i vikt”. De gissade rätt. 
…Den han tyckte minst om på ön:– Den jag hade svårast för på ön var Mattias. Han visade ett annat jag inför kameran än vad han var emot oss andra i lägret. Det är det han nu börjar känna, att lägret börjar tröttna. 
…Brevet från familjen:– Man har ju tänkt att det är rätt löjligt med reaktionerna, men så fick jag brev hemifrån och tårarna bara kom. Jag hade fel, när man är borta så värdesätter man familjen på ett annat sätt.

Jonas Bladh