Rättegången handlar om 39 fakturor för eljobb i Mariehamns hamn, på sammanlagt 110.418,75 euro. Fakturorna är utfärdade av ett avsomnat enmansföretag, som drevs av en son till dåvarande hamnchefen Leif Ahlqvist som var den som beställt jobben.
Ledande landskapsåklagare Henrik Lindeman poängterar flera gånger under rättegången att sonen inte misstänks för några oegentligheter. 
Det tingsrätten ska pröva är om hans far Leif Ahlqvist, under åren som hamnchef 2011-2014, missbrukade sin ställning och gynnande sonens firma genom att göra direktbeställningar av jobb, som inte diariefördes, vars fakturor han sedan själv godkände för utbetalning.
Upphandlingsrätt
2011 var Mariehamns hamn en del av hamn- och säkerhetförvaltningen och efter stadens nämndereform 2012 en enhet under infrastrukturavdelningen. Över sig hade då Leif Ahlqvist infrastrukturdirektör Kai Söderlund, som i sin tur lydde under infrastrukturnämnden. 
Genom delegeringsbeslut hade Leif Ahlqvist som hamnchef rätt att fatta beslut om upphandlingar upp till ett värde av 50.000 euro. Och alla upphandlingar värda mer än 5.000 euro måste konkurrensutsättas och bjudas ut på marknaden. I speciellt brådskande fall, under speciella  omständigheter, tillåter reglerna dock även så kallad direktupphandling där uppdraget alltså inte behöver bjudas ut före.
Av de 39 fakturorna från sonens elfirma, som åklagaren åberopar som bevisning, är fem på över 5.000 euro.
”Akuta problem”
Vad gäller det misstänkta missbruket av tjänsteställning framhåller Leif Ahlqvists advokat Tom Gustafsson att det förelåg speciella och brådskande omständigheter under dessa år.
– Stadens anvisningar tillåter direktupphandling om det föreligger synnerligen brådska. Och det gjorde det under under perioden 2011-2014. Taket läckte, man startade en stor ombyggnad av hela terminalen inklusive tullens utrymmen, och Kaj 6 skulle färdig ställas för Viking Grace. Samtidigt som hamnen skulle vara öppen och verksamheten igång dygnet runt. Trycket och brådskan var stort.
Han argumenterar att Leif Ahlqvists direktupphandlingar av elfirmans tjänster var ett sätt att lösa akuta problem. Som på de flesta arbetsplatser uppstår olika sorters informell praxis för att hantera olika problem. I det här fallet har dessutom ingen lidit ekonomisk skada, menar Tom Gustafsson. Elfirman utförde jobb, som behövde utföras, till allas belåtenhet och hade dessutom lägre timtaxa är sina konkurrenter, säger han. 
– Jag tänkte aldrig tanken att det var fel att anlita honom (sonen reds.anm.). Kutymen i hamnen var att behövdes en reparatör hjälp fick han ringa en elfirma. Problemet måste ju lösas, säger Leif Ahlqvist.
Han får stöd av vittnet hamnskyddschef Johan Mansnerus.
– Jag har själv beställt elarbeten genom direktupphandling, när det handlat om mina ansvarsområden som passersystem och kameror, till exempel.   
Två andra vittnen, hamnarbetsledarna Tony Sindén och Johan Grönroos, vittnar dock om att inga jobb fick beställas utan att man först kollade med Leif Ahlqvist.
Ingen konkurrens
Åklagaren påpekar att praxisen i fråga inte var etablerad utan upprättades av Leif Ahqvist själv. Dessutom drog elfirman indirekt fördel genom att få uppdrag som konkurrenterna aldrig fick en chans att konkurrera om. 
– Han tillförde ingen specialistkompetens som inte någon annan firma kunnat erbjuda. Och att brådskan i hamnen var konstant betyder ju att den kunde förutses och därmed planeras för. Brådskan i sig skapade inte de omöjliga förutsättningar som reglementet talar om för att tillåta direktupphandling. 
Sonen själv vittnar om att han var ny i branschen med sin elfirma och mån att etablera sig.
– Därför höll jag lite lägre timpris till att börja med. Jag blev oftast kontaktad när ett arbete behövde utföras, och visste sällan i förväg vad som skulle dyka upp. Jag jobbade en hel del kvällar. 
– Alla kände till att Leif är min pappa. Men det var inte därför jag fick uppdragen. Jag upplevde aldrig att stämningen i hamnen blev obekväm för det. 
Vittnena från hamnen stöder detta och uppger att det inte fanns några klagomål på sonens prestationer. Men visst diskuterades släktskapet vid kaffebordet ibland.
Leif Ahlqvist framhåller också att släktskapet mellan honom och sonen var väl känt och ingen hemlighet som någon försökte dölja. 
– Alla kände till det och såg ju oss umgås i hamnen. Det där rådde det inga tvivel om. 
Överordnade chefer
En viktigt fråga är dock om hamnchefens överordnade kände till den potentiella jävsproblematiken och varför de i så fall inte gjorde något åt den. 
Såväl Leif Ahlqvist som hans son hävdar att infrastrukturdirektör Kai Söderlund var införstådd i släktskapet. Han ska ha sett dem tillsammans flera gånger och dessutom träffat dem när sonen, företrädd av sin far, arrenderade en tomt av staden.
Något Kai Söderlund själv förnekar under sitt vittnesmål. På åklagarens fråga om han var medveten om jävsproblematiken och de direktupphandlade fakturorna svarar han: 
– Nej. Leif Alhqvist borde ha kommit till mig i så fall så vi kunnat utse någon annan att hanterat de uppdragen. Jag har inget minne av att ha diskuterat jäv med Leif Ahlqvist. Jag kände inte till att staden köpt tjänster av elfirman.
En utsaga som motsägs av vittnesmålet från dåvarande infrastrukturnämndens ordförande Roger Jansson. Han berättar att han 2013 fick tips från en nämndledamot om att hamnchefen påstods köpa tjänster av sin son. 
 – Jag sa då åt ledamoten att ta upp frågan på ett nämndmöte vilket han gjorde under våren 2014. Nämnden var enig om att ansvaret för ett reda ut det hela låg på infrastrukturdirektören som var närvarande på mötet i egenskap av föredragande. Vi fick beskedet att det skulle redas ut. 
Undergräver förtroendet 
I sin slutplädering framhåller åklagare Henrik Lindeman att jävsmisstankarna är mycket allvarliga eftersom de undergräver det allmänna förtroendet för myndigheter. Det rör sig om en stor summa pengar och upprepade gärningar som pågått under lång tid. Därför bedömer han gärningen som grov och yrkar på villkorligt fängelse i minst ett år och tre månader som straff. Domen faller den 5 november, klockan 15.

Petter Lobråten