KOMMER Camilla Gunells regering att bli ihågkommen som regeringen som pratade mycket men levererade lite? Eller kommer man att minnas den som regeringen som bröt trenden med växande underskott och moderniserade förvaltningen? På tisdag kan en viktig del av svaret komma. När regeringen då lägger fram sin första helårsbudget kan den inte längre hänvisa till att den måste bli varm i kläderna. Ett år har gått, klockan tickar och det ekonomiska läget har inte förbättrats av sig självt.
Det är nu eller aldrig regeringen måste agera om den ska hinna börja vända skutan innan mandatperioden är slut.
FAKTUM ÄR att det vi hittills sett inte inger så mycket hopp om handlingskraft som skulle behövas. Det senaste exemplet är vinglandet kring den föreslagna privatiseringen av Skarven.
För några veckor sedan gick ett personalmeddelande ut och det lät som allt var mer eller mindre klart. Men så fastnade allt någonstans i dynamiken mellan en trafikminister som vill gå snabbt framåt och ett lantråd, vars parti har sjömansunionens ombudsman i sin partistyrelse.
Senaste bud är att privatiseringen ska ”utredas”, ett ord som regeringen använde som skällsord när den tillträdde. I motsats till den förra regeringen skulle man nu minsann fatta beslut.
Men frågan är om man inte rentav haft svårare att komma till skott med det än företrädaren?
DET ÄR inte bara Skarven-hanteringen som gör att frågan kan ställas.
Tvärgående skulle först bort, men efter en sommar av Facebook-debatt kovände regeringen och sprängde den egna kostnadsramen.
Sjukavdraget beskrevs i våras som ett ”lyxavdrag” som bör slopas, men efter mess-storm och kritik från oppositionsbänken bytte regeringen fot och lät det vara kvar utan att säga var besparingen i stället ska göras.
Samhällsreformen skulle snabbt drivas genom, men i augusti meddelade ansvarige ministern att den ska skjutas fram till nästa val.
PÅ PUNKT efter punkt har regeringen backat från egna sparlöften. I stället för att driva utvecklingen framför sig har man blivit gisslan hos högljudda opinioner och offer för sin egen spretighet.
Om det är så att vissa saker inte kan eller bör göras, så är det så, även den bäste kan ändra sig. Men problemet är att regeringen inte kommit med alternativa besked om hur spiralen ska brytas.
Man har vikit ned sig och så har det varit bra med det.
I takt med att intäkterna bara fortsätter att rasa har det därför blivit allt svårare att se hur man ska få ihop det, om nu målet fortfarande ens är en budget i balans.
ÄNDÅ ÄR det för tidigt att dra definitiva slutsatser.
Det som avgör är helheten och den kommer först i budgetförslaget.
Först då vet Ålands folk om regeringen kommer att kompensera uteblivna beslut med konkreta åtgärder på andra håll.
Eller om det inte gör det.
Hur viktigt det här är visar utvecklingen i Europa med all önskvärd tydlighet. Om man inte har ordning på de egna finanserna slukar räntor förr eller senare investeringarna. Om man inte rättar mun efter matsäck får vanligt folk och företag förr eller senare ta smällen.

DET ÄR en riskabel väg för alla att vandra, men särskilt för ett landskap som är bakbundet på intäktssidan.
Tar regeringen sitt viktiga jobb på allvar och pressar ned kostnaderna till nivåer som svarar mot vad man får in?
Eller var allt bara snack?
Nästa vecka vet vi mer om den saken.

Ålandstidningen