Historiskt sett har samerna behandlats mycket illa i sina nordiska hemländer. Man har utsatts för rasbiologiska experiment, man har förnedrats av vetenskapsmän och man har inte kunnat leva och verka i landet som tillhör dem.

I Finland inrättades slutligen minoritetsfolkets eget parlament, Sametinget, år 1996. Sametinget ersatte då Delegationen för sameärenden som tillsattes 1973.

Sedan dess ordnas det val till Sametinget vart fjärde år, varav det senaste skedde 2019. Man röstar då in 21 ledamöter, som i sin tur utser ett presidium bestående av ordförande, två vice ordföranden och fyra övriga ledamöter.

Det här och mycket mera berättade marknadsansvariga Katariina Guttorm vid det samiska kulturcentret Sajos i Enare kommun när Ålandstidningens läsarresa kom på besök.

Språket det allra viktigaste

Sajos, byggnaden där också Sametinget huserar och håller sina plenum, färdigställdes år 2012 och Katariina Guttorm som själv är nordsame guidade runt gruppen i såväl själva kulturcentret som i Sametingets plenissal. Men det var inte förrän hon upplystes om den besökande gruppens åländska härkomst som hon verkligen lyste upp.

– Oj, då förstår ni ju precis det här med att ha ett visst självstyre och svårigheterna i kommunikationen till Helsingfors, sade hon lite lättat.

På 1950 till 1960-talen tvingades samiska skolelever i Finland gå i finskspråkiga skolor. I dag finns det därför en äldre generation samer som inte talar samiska. De här händelserna blev också startskottet för samernas övertagande av kultur-, och utbildningsfrågor.

– De glömde sitt språk och deras barn lärde sig därmed heller inte samiska, säger Katariina Guttorm och fortsätter:

– I dag har vi ett system som har sin föregångare hos maorierna på Nya Zeeland. Vi kallar det ”språkboet” och det handlar om daghem där man språkbadas endast på samiska.

Måste myndigheterna i Finland informera Sametinget om beslut som rör samerna på ert eget språk? Och fungerar detta i så fall tillfredsställande?

– Det är en verkligt bra fråga, jag är inte säker på svaret. Men låt säga att jag stoppas av polis i vårt land, då har jag rätten att kräva en samisk tolk. Men bara om det sker inom Lapplands gränser.

Rådgivande funktion

Katariina Guttorm som dagligen jobbar med kulturella frågor inom ramarna för Sajos visade ett stort intresse för Åland. Bland annat undrade hon hur svårt det är att köpa mark och bosätta sig här. Men den guidade turen närmade sig obönhörligt slutet, och hon nämnde för Ålandstidningen att hon gärna vill besöka Åland någon dag.

– Det vore nog lika exotiskt för mig som Lappland är för er, sade hon.

Men innan gruppen gav sig av mot nya lappländska äventyr tog hon sig ändå tid att svara på några frågor.

Hur ofta håller Sametinget plenum här i salen?

– Under normala år möts man fyra gånger per år, men just i år blir det sex gånger. Men parlamentets presidium möts en gång i månaden.

Hur mycket självbestämmande har Sametinget över marken som samerna anser sig äga?

– Man styr över språkfrågor, kultur och utbildningsfrågor. Men vi har ingen reell makt över marken och de tillhörande vattnen. Däremot måste Sametinget rådfrågas kring markanvändningen, exempelvis om någon vill inleda gruvverksamhet. 

Men då handlar det endast om en rådgivande funktion?

– Ja, i slutändan är det staten som tar besluten i dessa frågor.