Warszawas upplysta kvällshimmel är sedan ett antal timmar ett minne blott, storstadsbruset och ljuset har ersatts av lantliga miljöer och kvällsskymningen har förvandlats till nattmörker. När gryningens första ljusstrålar får pupillerna att dra ihop sig är det sandig mark och baltiskt slättland som passerar utanför bussfönstret. Enstaka reliker från Sovjettiden i form av sönderfallna industribyggnader i betong bryter ändå enformigheten med jämna mellanrum.

Timmarna går, folk som har fått en stunds vila i obekväm ställning vaknar till. Alla är hungriga och vid åttatiden på morgonen stannar vi vid en bensinstation för att få något i oss. Stoppet ger en av de ombordvarande mammorna, Natalia Hrab, chansen att sitta ner en stund, merparten av resan står hon invid sätet och skyddar sin lilla dotter, som använder det som säng. Korta stunder sitter hon i toalettrappan, men också då med en hand sträckt bakåt vilande på flickans fot. Hon erbjuds en sittplats men väljer att hålla sig nära flickan.

Ängslig väntan på svar

Gränsövergångarna från Polen till Litauen och därifrån vidare till Lettland går smärtfritt, men inför övergången till Estland nås vi av oroande uppgifter, gränsen sägs vara stängd. Mycket riktigt stannar gränspolis bussen, två beslutsamma poliser kliver ombord och samlar in alla dokument. Vi med finländska pass få behålla våra papper, men alla andra tvingas lämna passen ifrån sig.

En ängslighet sprider sig i bussen, resedokumenten samlas in i en stor plastbehållare, en polis tar dem med sig in i en byggnad – läget är oklart. Vår tidsplan är under stor press, bussen får bara rulla ett visst antal timmar i sträck och färjan från Tallinn går när den går. Klockan tickar obönhörligt när en polis passerar mig. Jag påkallar hans uppmärksamhet och presenterar mig och säger att vi har bråttom, att det aktiverade massflyktsdirektivet torde innebära att en registrering på flyktingarnas slutdestination är fullt tillräcklig. Polismannen kommunicerar, på estniska, med någon via radion.

– Somebody will come out and answer your questions, säger han sedan.

Följer ett regeringsbeslut

En stund senare dyker polisen Tiivi Tomson upp mellan stillastående bussar och långtradare.

Varför får vi inte åka in i Estland?

– Vi samlar in alla detaljer om de inresande på grund av att den estniska gränsen har stängts, genom ett regeringsbeslut.

De här människorna har rest långt och är rädda för sin fortsatta trygghet nu när de har lämnat passen ifrån sig, när lämnar ni tillbaka dokumenten och släpper in oss i landet?

– Jag förstår, och jag känner personligen med dessa människor. Men den här gränsen är stängd och jag har inte makten att släppa in er utan kontroll. Jag ska försöka se till att allt löper så snabbt det bara är möjligt.

Ytterligare någon minut i ovetskap går, men plötsligt kommer polismännen ut med plastbaljan i famnen. Vi återfår alla pass och vinkas in i landet. Alla drar en lättnadens suck och tidsplanen ser ännu ut att ha en chans.

Välkommen till Åland

Vi kör vidare och Asko Haataja tillsammans med Christian Ekström tar oss tryggt till Tallinn innan färjan mot Helsingfors ska avgå, vi är de sista som stiger ombord och bakom oss stängs passageraringången. I Helsingfors äntrar vi sedan Viking Gabriella, våra ukrainska vänner bjuds på kaffe och smörgåsar av rederiet, och senare även en rejäl middag. Trötta men lyckliga får alla en bäddplats och tidigt på onsdagsmorgonen tar gruppen sina första steg på åländsk mark.

– Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att vara här, det är en välsignelse, säger en mycket trött men glad kvinna.

Under färjresan hem lyckas resans koordinator, Monica von Frenckell, ordna en värdfamilj och ett boende till fem personer som ännu lever i ovisshet.

– Det gör mig så lycklig, säger hon och riktar blicken i horisonten.

I Mariehamns hamn fylls bussen en sista gång, kontrasterna är stora och människor som har upplevt krigets fasor möts av kärlek på fredens öar. Det tar ut sin rätt hos några som låter glädjetårarna blöta ner kinderna.
 

Bussen tar sedan kurs mot Stalldalen i Finström, där bjuds de på frukost, välkomnas till Åland och får sig en uppiggande dusch. Vi är framme – må tryggheten omfamna våra nyanlända vänner och må Åland ta emot dem alla på bästa sätt.