FÖRRA VECKAN kom statistik som visar att Sverigedemokraterna snabbt vinner popularitet som parti och nu är Sveriges tredje största med 8.5 procent av rösterna om val hölls nu.
Och i Finland, där kommunalval hölls i helgen, har Sannfinländarna ökat med sju procent och är idag fjärde största parti med 12.8 procent av rösterna. Anmärkningsvärt är att Sannfinländarna, trots sin språkretorik, har gått fram på bred front i Svenskfinland.
Så, någonting har hänt med folkliga opinioner. Till exempel att man inte bryr sig om ifall det är politiskt korrekt att sympatisera med de här tämligen spretiga och ofta oborstade partier. Eller kanske det är just där, i det oborstade, som attraktionen finns.
ÖVER HELA EUROPA kan man se liknande trender. Oppositionella och gapiga politiska grupper vinner snabbt anhängare, se på grekiska Ny gryning som snabbt blivit en maktfaktor i nyfattigdomens Grekland. Att landet kallas "demokratins vagga" struntar de blankt i, de vill forma om landet efter en väldigt antik och odemokratisk mall.
En annan trend i Europa är att politik diskuteras på ett abstakt plan, ofta inom EU. Men dessa abstraktioner finns även på det lokala planet. "Samhällsreform" är inte det mest glasklara uttrycket för vad man vill åstadkomma på det lokala planet. Så länge man inte lyckas tala konkret om sådant är och förblir reformen en papperskonstruktion.
Klart är att människor har åsikter om det politiska, fast åsikterna inte är anpassade efter den dramaturgi som politiska partier och kommentatorer efterlyser.
EN FRÅGA MAN kan och bör ställa sig är om politiken kommit för långt bort ifrån det som upptar människor vardag. Man talar i teorier och allmänna linjer, man utreder och avger betänkanden som en del av den politiska vardagen.
Men vilken politiker är där när farbror Stig eller tant Agda vill ha besked om varför man måste vänta länge på vård eller varför man stänger etablerade vårdinrättningar som Mariegård, stick i stäv med vad patienter och anhöriga tycker? Absolut inte många.
Då hänvisas det till utredningar och vinster av rationalisering. Men ingen politiker är där för att förklara varför just han eller hon ställt sig bakom beslutet. I stället skickas tjänstemän fram för att förklara.
Det är ett av många exempel som visar hur långt det är mellan beslutande och objekten för besluten. Listan kunde göras lång.
JUST DEN HÄR klyftan syns tydligt i det finländska kommunalvalet. Bara 58.2 procent av väljarna brydde sig om att rösta mot 60 procent i det förra valet.
Det betyder att sofflockspartiet är överlägset i storlek, 41.8 procent. Nästan dubbelt så stort som det största partiet i valet, Samlingspartiet, som tog 21.9 procent av rösterna.
Och anledningen till att man inte röstar är i många fall besvikelse på den förda politiken. Partiernas väljare straffar sina politiker genom att inte rösta på dem. En vanlig kommentar är ju att "det är ingen skillnad, de är alla lika när de kommer till makten. Därför kan uppstickarpartier snabbt växa till sig eftersom de kan uppfattas som ett alternativ till alla samförståndspolitiker.
DET HÄR BORDE vara en väckarklocka för alla som är politiskt aktiva. Det finns ett demokratiunderskott i ett samhälle som inte lyckas få de röstberättigade till vallokalerna och ja, Åland är ett exempel på område där valdeltagandet brukar vara lågt.
Att få upp intresset för politik, att möta väljarna i vardagen och bry sig om hur de tänker och vad de vill borde finnas högst upp på den politiska agendan. Men tyvärr får vi nog vänta till tre månader före nästa val innan politikerna kommer ihåg att visa att de har åsikter - i vardagen lunkar de på som om politik är ett uppdrag bland andra.
Ålandstidningen
