CENTERN HAR fått kritik för att partiet ifrågasatte om det var rätt att förlänga polismästare Teijo Ristolas förordnande. I dagens messaspalt jämförs utspelet med trettiotalsretorik.
Men vad är det riktigt som sagts?
Ja, i stora drag: Att myndigheten i sin interna och externa kommunikation ska funka på svenska. Centern menar för sin del att det här i dag inte fullt ut är fallet. Därför anser man nu att landskapet borde ha tänkt till.
Är det här verkligen kontroversiellt? I så fall är hela självstyrelsen lika kontroversiell, för själva syftet med den är att åländska myndigheter såväl utåt som inåt ska gå på svenska.
MAN KAN jämföra med om exempelvis ÅMHM skulle svaja i sin språkliga framtoning, och börja åka ut på inspektioner iklädda uniformer som på finska berättar varifrån de kommer.
Det skulle knappast få passera med att labbtesten utförs så proffsigt. I stället skulle troligen flera instinktivt markera och undra hur det här rimmar med självstyrelselagen.
På samma sätt är det naturligt att det blir reaktioner om det finns frågetecken kring en så central myndighet som polisen. Det är inte suspekt eller fult eller smygrasistiskt. Det är vad självstyrelsen handlar om – tanken att myndigheter på Åland ska funka på svenska. Det är i sin tur ett minoritetsskydd som är väl förankrat i allt från demokratiteorin via folkrätten till det internationella samfundet.
I POLISENS FALL handlar det inte heller om ett förfluget ord här eller ett rykte där. Det handlar om ett mönster som visar att den här myndigheten, olikt andra lokala myndigheter, inte gärna ställer sig i självstyrelsefållan.
Det har snackats något oerhört och i många år om att polisen ska få en åländsk profil, och att det är viktigt att bredda polisutbildningen mot Sverige. Men vad har hänt?
När polisdagen ordnas under slagordet ”Vår polis” så sjungs det på finska på torget samtidigt som ridande poliser med texten POLIISI på ryggtavlan bevakar dagen. När utbildningen kommer på tal är det ensidigt mot Tammerfors man vänder sig, med följden att unga ålänningar som kanske skulle vilja bli poliser ofta väljer andra yrken.
Om en vd och en organisation hade agerat på samma sätt hade styrelsen förmodligen vidtagit ganska skarpa åtgärder.

PROBLEMET I det här fallet är att styrelsen sover – sedan år tillbaka.
I stället för att kräva förändring har politikerna ätit wienerbröd i den diskussionsklubb som kallas polisdelegationen. I stället för att se till att en strategi tas fram och att den följs upp i verksamheten har man pratat.
Talande är att Obundna är det parti som förmodligen pratat mest i den här frågan.
Nu har man polisministerposten, men vad händer? Jo, partiordförande klubbar ett av de viktigaste besluten för polismyndighetens närmaste framtid på telefon från Bryssel.
Centern som nu ställer sig på barrikaderna ska nog inte heller slå sig för bröstet alltför mycket.
Varför reagerar man först nu när allt är klart, när man som regeringsparti hade haft alla möjligheter att påverka utgången? Och vad har partiet gjort åt saken under alla år man suttit i regeringar och delegationer?
ÄNDÅ ÄR det förstås bättre att någon säger något än att det bara är tyst när den åländska polismyndigheten allt tydligare blir en filial till inrikesministeriet. Var det faktiskt syftet med att ta över behörigheten? Vad är i så fall vitsen?

Ålandstidningen