DEBATTEN OM VEM som ska bestämma över våra vanor blossar upp alltsom oftast. Det finns en falang som vill förbjuda och lagstifta - tobaken bort från Åland till 2050 - och det finns de som anser att lagstiftarna ska hålla tassarna borta från medborgarnas rätt att välja.
Ofta förlitar sig lagstiftarna på utredningar av olika slag som när det gäller att argumentera för straffskatt på sötsaker och på fet mat. Man skulle lagstiftningsvägen påverka människors matvanor.
I Sverige fick myndigheterna i höst snabbt slå till reträtt med ett kostdirektiv. Man hade förbjudit skolor och dagis i Stockholm att servera bordsmargariner som innehöll smör. Bara det magra Becel skulle användas. Men efter att diverse experter påpekat att detta var direkt hälsovådligt ändrade Livsmedelsverket snabbt sin rekommendation så nu kan man åter smöra fritt.
DET ÄR NÄR man läser om sådana stolligheter som revoltlusten vaknar. Man tycker, i dessa spartider, att statliga myndigheter borde ha viktigare saker att ägna sin tid åt än att lägga sig i vilket bordsmargarin som serveras. Det hela luktar förmynderi och maktmissbruk och sådana tendenser ska inte uppmuntras.
Samma doft utvecklas när man hör landskapets hälsominister Carina Aaltonen lyriskt tala om hur bra det ska bli när vi får världens strängaste tobakslag, som Finland.
Däremot berör inte hon eller de andra antitobaksapostlarna med ett enda ord det som är det stora hotet mot ålänningarnas hälsa: spritkonsumtionen.
OM MAN FÖRESPRÅKAR att tobaksvaror inte får exponeras i butiker, fast det är lagligt att sälja dem, så måste man i logikens namn vidta samma mått och steg i fråga om exponeringen av mellanöl i våra matbutiker. Höga torn av mellanölsförpackningar vart man än ser så att de absolut inte går att missa, det är tillåtet.
Och detta fastän forskningen visar att det är mellanölet som är inkörsporten till tyngre alkoholism och mellanölet som räddar de bakfulla när de druckit upp allt hemma. Då kan man ta sig till närmaste livsmedelsbutik och få de efterlängtade återställarna.
Årligen häller varje ålänning, enligt statistiken, i sig alkoholhaltiga drycker som motsvarar 29 flaskor vodka. En icke föraktlig mängd om man tänker på de skadeverkningar alkoholen har på kroppen.
JÄMFÖR MAN DE skadeverkningar alkoholen har, förutom på kroppen, så är alkohol en dyr vän att umgås med. Mycket av våldet både i hem och på offentliga platser är alkoholrelaterat, antalet rattfyllerister på vägarna är skrämmande stort och ofta är trafikolyckor relaterade till berusade förare. Alkoholmissbruk påverkar familjerna negativt, årligen måste ett antal åländska barn placeras i fosterhem på grund av föräldrars alkoholvanor.
Detta är konkreta problem som kostar miljoner av samhällsmedel. Men så fort man nämner det brukar det bli tyst. För det finns en hake med att vara alkoholkritisk på Åland.
DET ÅLÄNDSKA samhället är ju i hög grad beroende av att folk konsumerar sprit, köper sprit i taxfree och dricker rejält ombord på färjorna. Dessutom är de allra flesta på Åland mycket alkoholtoleranta, spritkonsumtion är en del av identiteten.
Det är därför det inte är OK att tala om alkoholens baksidor. Rökarna däremot är en tacksam målgrupp, de kan gärna få vara samhällets symboler när man talar om "lyckad drogpolitik".
En annan möjlighet är ju att vi går in för en helt liberal inställning, säger att det till hundra procent är individens ansvar i fråga om konsumtion, även av tobak och sprit. Den inställningen har man ju i hög grad i södra Europa där ingen krampaktig övervakar gubbarna på torgen som röker och tar en sup i eftermiddagssolen.
Ett attitydval? Jo visst - men det är bättre med en klar attityd för eller emot alla droger. Att som nu bara vara fördömande delvis är ingen bra modell alls.
Ålandstidningen
