EU ÄR förmodligen världshistoriens enskilt mest lyckade fredsprojekt – mycket mer effektivt än FN som ofta dyrkas som en religion, men som i praktiken ofta lamslås på grund av stormaktsmotsättningar. Syrien är det senaste exemplet.
EU har inte snackat så mycket fred, EU har byggt fred – den långa och hårda vägen. Man började med att fläta ihop kol- och stålproduktionen, råvaran för krigföring. På den vägen har det fortsatt.
Det ena handelshindret efter det andra har plockats bort. Gränser har försvunnit. Pass behövs inte längre.
Inget av det här bär en tydlig fredsstämpel. Men sammantaget har effekten blivit mer samarbete, flera affärer och en miljö där krig mellan de tidigare arvsfienderna Tyskland och Frankrike framstår som science fiction.
Det är inte så man löser problem i dagens Europa.
DAGENS KRIS är egentligen ett bra exempel på det.
Hade motsvarande hänt för några decennier sedan är det inte otänkbart att pansarvagnar hade rullats ut på Atens gator och att gränser stängts lite varstans. Det är i dag förbjudet via säkert tusentals direktiv. Dessutom skulle alla företagare som jobbar med Europa som marknad protestera. I stället hanteras därför eländet i en ständigt pågående mötescirkus. Få tycker det är roligt. Men när det ställs mot alternativet är det få som har svårt att välja. Den inre marknaden och den ökade integrationen har varit oslagbara som fredsbevarare ur europeiskt perspektiv.
MOT DEN bakgrunden framstår EU som en synnerligen välförtjänt mottagare av årets fredspris.
Till fredsdimensionen kan dessutom läggas en minst lika viktig demokratidimension.
EU:s roll i omvandlingen av centrala och östra Europa kan inte överskattas. Drivkraften att vara med i klubben och sälja saker på den gemensamma marknaden har varit stor. Men för att släppas in har forna kommunistdiktaturer behövt bocka av hundratals detaljerade krav på rättssäkerhet, val och demokrati.
Det har man i regel gjort och resultatet är ett helare och friare Europa.
SOM ALLA fredspris får också det här kritik, och den här gången har den i regel handlat om att tajmingen är fel. Ge gärna EU fredspris, men inte i år, typ.
När man blickar ut över Europa kan man i och för sig förstå vad kritikerna syftar på. I södra Europa rasar den ena våldsamma demonstrationen efter den andra. I flera europeiska länder har främlingsfientliga och öppet nynazistiska partier skördat stora framgångar. I Aten möts Tysklands Angela Merkel av porträtt på Hitler. I stället för fred, sammanhållning och välstånd tycks Europa ha fått hat, motsättningar och en ständigt fallande eurokurs.
Ska man då belönas med världens finaste fredspris?
Tja.
MEN MAN kan lika gärna vända på det och notera att det är exakt nu EU behöver påminnas om vad allt handlade om. Egentligen.
Sakläget i EU i dag är att spänningarna ökar, inte minskar, som en följd av den valda strategin – det vill säga marschen mot en skuldunion, något som Maastrichtfördraget uttryckligen förbjuder. I Grekland blir man inte glad över biståndet från Tyskland, man blir sur över att tyskarna ställer motkrav. I Tyskland tycker man inte det är roligt att ta Greklands nota, man blir bara tröttare på det. Och överallt göds extrema krafter, som inte har ett ökat samarbete högst upp på listan.
Eurokrisen håller på att bli en kris för EU-idén.
NU OM någonsin finns det därför skäl att stanna upp och fundera över vad man håller på med.
Håller man rentav på att äventyra grunden och kärnan? Norska nobelkommitténs val av fredspristagare framstår också i det perspektiv som en vältajmad väckarklocka. Om någon lyssnar i Bryssel är en annan fråga. Men det kan i så fall inte Oslo klandras för.

Ålandstidningen