Diskussionen omhur Emmaus verksamhet och stadens ekonomiska målsättningar ska finna gemensam lösning går in på nästa varv av 'hitoch dit' rörelser i den åländskamediedammen. Förslagen möts sällan till handslag och handling utan segdrar genom den polarisering som tvåmotsatta poler i en stads liv alltid utgör. Åena sidan den humana, medmänskliga, mjukvarobetonadesidan som handlar om hjärta ochbarmhärtighet och lösgörandeav hjälp till även andra utanför stadens gränser, den skenbart motsatta är den fiskala, penningmarknadsorienteradeoch krassa ekonomiskt sinnade maktapparaten. Pengar behövs förvisso för attgöra det och det för Mariehamn och dess innevånare.
Alltså å enasidan: 'Sälj till högstbjudande, och om Emmaus måste flytta så får dom göradet, stan behöver pengar!' Tomten är värd si och såmycket, det är inte marknadsmässigt ellerförsvarbart att tillsubventionerat underpris sälja en centralt belägen fastighet som dessutom medlitefriskt kapital kunde generera mycket mera skattekronor till staden ännuvarande verksamheter där gör.
Men å andrasidan: här finns etablerad verksamhet som redan nu betyder mycket för många,och då inte bara mariehamnare,och somkunde expandera i samma riktning som nu. En verksamhet som gersysselsättning åt människor som bor i Mariehamn, men som inte stannar där.Det vill sägaEmmaus genererar både internationellt bistånd samtidigt som det försörjeråländska innevånare.
Hur stort ärstadens samladefastighetsbestånd?Vad är detta bestånds taxeringsvärde? Hur stor del av det värdet utgör ÅCAfastigheten? Ärdet 0,2 procent? Eller 0,4? I ett antal civiliserade länder håller mandet för självklart att ett folk borde kunna bidra till internationell nöd med1 procent av BNP.Gör Åland detta? Det Åland inte gör, gör ju heller inte Mariehamnsstad, trots att den har det största samlade tillgängliga kapitalet. Mariehamnsstad och stadsstyrelse har på sista tiden mer eller mindre välförtjänt fåttsitt rykte som kultur- och humanvärdenas försvarare skamfilat. Att bryta uppoch avhysa Emmaus och andra verksamheter läner inte stadens styrefolk någon somhelst heder oavsett hur behjärtansvärd strävan efterbalanserad budget är.
Men här finns enmöjlighet att rädda ansiktet och samtidigt långsiktigt sätta Mariehamns stad påen synlig frontposition i humanitärtanseende: Avskilj hela ÅCAfastighetentill humanitärtutvecklingsarbete.
Låt Emmaus och andra aktörer bilda ett gemensamt förvaltningrådmedtydliga mandat att användadet'rumsliga' kapitalet till en för Åland gemensam och permanent humanitär insats.Sätt fastigheten fri, det innebär attden fortsätter vara stadens, och förbliren redovisningsbar tillgång och låt den förvaltas av en referensgrupp medrepresentanter frånverksamheterna och stadstyrelsen. Mariehamn skulle därmedkonsekvent bidra till Ålands humanitära internationella bistånd med mot värdetavvad fastigheten är taxerad till, år efter år.Det kostar staden inte en euro att inte sälja, det kostarstaden eller landskapetinte eneuro i understöd tillannars kanske utslagna individer som inte längre skullefå det stöd som de nu har via Emmaus och dess verksamheter. En enda människa ifängsligt förvar i Tammerfors eller Tidaholm kostar minst 100.000 euro per år. Påbara fyra år alltså 400.000 euroDetlär vara det äskade beloppet förhela fastigheten.
Och det skullegöra något så humanitärt som att visa att den staden faktiskt är till förmänniskorna, innanför och utanför stadens gränser, ochinte i första handför kapitalmarknaden ochfinansintressena. Det skamfilade ryktet skulle till del upprättas.Ta bort hyran helt,omvandla den tillmånatligt insattförvaltningskapital och låt humanitära krafter med Emmaus i spetsen förvaltahela området som en permanent humanitär satsningfrån och för det åländskafolket till den värld som vi alla är en del av. För den världen finns ocksåredan här.

Björn Teddy Donobauer
Finström (S)

Ålandstidningen