När tre år just passerat för Rysslands fullskaliga militära aggression i Ukraina diskuteras det första ramavtalet om mineraler med USA. Det kanske först kan väcka förundran men det är också lätt att förstå varför. Ukraina sitter nämligen på betydande fyndigheter av kritiska råmaterial samtidigt som västerländskt stöd är avgörande för landets överlevnad.

Det första som bör noteras är att gruvor för brytning av dessa mineraler samt förädling tar år, om inte decennier, att utveckla. Det innebär att även om Ukraina nu öppnar sina resurser för amerikanska investeringar, kommer de ekonomiska vinsterna att realiseras långt efter att dagens politiska landskap förändrats. Oavsett vem som sitter i Vita huset när dessa gruvor börjar generera intäkter, kan Ukraina redan ha dragit nytta av flera års kapitalinflöde och infrastrukturutveckling.

Frågan är dock om detta avtal verkligen är en fri affärsuppgörelse. USA:s agerande riskerar att skapa en långsiktig osäkerhet kring globala avtal i stort, särskilt om det uppfattas som att Ukraina tvingas in i detta avtal som ett villkor för fortsatt stöd. När den internationella rättsordningen återställs kan Ukraina ha goda argument för att detta avtal skrevs under under ekonomiskt och geopolitiskt tvång.

Det intressanta i sammanhanget är att EU redan har ett mineralavtal med Ukraina. 2021 undertecknade EU och Ukraina ett samförståndsavtal (MoU) om samarbete kring råvaror, med målet att bygga en motståndskraftig försörjningskedja. Sedan dess har EU antagit lagen om kritiska råmaterial och också anslutit sig till det USA-ledda Minerals Security Partnership Forum, ett initiativ där europeiska företag förväntades få tillgång till finansiering i utbyte mot att bygga långsiktiga relationer och säkra råvaruförsörjning.

Men vad händer nu när USA ser ut att ha gått bakom ryggen på sina europeiska allierade och lagt beslag på en av de mest strategiska råvarumarknaderna? Risken är stor att detta avtal blir slutet för MSP, då EU knappast kommer att tolerera att USA säkrar kritiska mineraler på Ukrainas bekostnad utan att ta hänsyn till de europeiska intressena.

I praktiken kan detta innebära att EU och USA går från att vara samarbetspartners till att bli konkurrenter i jakten på mineralrika länder. Om så är fallet måste båda sidor höja sina erbjudanden. Dessutom, om och när dessa mineraler börjar utvinnas, kan Ukraina redan vara en del av EU. Då kommer landet att behöva följa de då gällande EU-reglerna i området.

Det är ännu för tidigt att säga exakt hur detta mineralavtal kommer att påverka den geopolitiska kartan, men en sak är säker: EU kan inte längre ta sin roll i det transatlantiska samarbetet för given. Framtiden för europeisk råvarupolitik kräver en mer självständig strategi, där allianser byggs utifrån gemensamma intressen snarare än blind lojalitet. I arbetet blir det avgörande att skapa konkurrensfördelar genom en transparent och rättvis marknad med höga miljö- och socialrättsliga standarder.

I Environmental Compact for Ukraine, som överlämnades till president Zelenskyj för drygt ett år sedan, lanserade vi 50 rekommendationer om hur hållbarhet måste bli en integrerad del av fred, rättvisa och återuppbyggnad i Ukraina. Hållbar resurshantering måste vara en central del av landets framtid, och i det ingår cirkulärekonomiska åtgärder som minskar behovet av kritiska råmaterial från första början. EU står nu inför ett vägval – ska vi acceptera mineralavtalet, eller använda detta som en drivkraft för en mer självständig, hållbar och framtidssäkrad råvarupolitik?