Jag är verkligen less på allting just nu. Det känns som hela världen håller på och havererar. Det krig som började för två år sedan satte i gång en dominoeffekt som lite för övertydligt visar hur skört hela världssamfund är uppbyggt. Förhoppningsvis når inte det fysiska kriget oss, och det ska vi vara evigt tacksamma för, men ringeffekterna håller långsamt på att smula sönder vår vardag. I alla fall för oss som inte hade det så fett redan innan.
För allt handlar ju om pengar och när pengarna tryter tar man från de fattigaste och ger till de rika. En omvänd Robin Hood-princip. Alla priser skjuter i höjden och alla ekonomiska stöd skärs ner. Vårt lilla hörn av världen är inget undantag. Sparåtgärderna inom vård och omsorg är ett faktum. Medan regeringen har schabblat bort 14 miljoner, ska man ändå få en 30 procents löneökning. Däremot ska alla som är i behov av stödåtgärder påläggas skuld. Vi som är lata och odugliga. För kan man röra kroppen så kan man ju arbeta. Eller? Det är ju bara att gå ut och skaffa sig ett jobb.
Logiken här brister på många sätt. Dels finns det flera arbetssökande än det finns lediga arbeten, dels är de som är sjukskrivna och sjukpensionerade det för att de helt enkelt inte klarar av att arbeta. Det handlar inte om lättja, det är ingen dans på rosor att leva från hand till mun med konstanta smärtor, vare sig det är en fysisk eller en psykisk smärta. Med andra ord, det kommer alltid att finnas folk som är i behov av ekonomiskt stöd för att ha tak över huvudet och mat i magen. Det gör inte dem till parasiter.
De som är betydligt mera parasiter är alla som sitter med höga löner på positioner som de på pappret har kompetens för, men i realiteten inte alls. Jag tänker speciellt på många i ledande positioner inom områden där man arbetar med människor. Där de faktiskt gör mera skada än nytta. Där de tar beslut som skadar i värsta fall dussintals människor, men har inte ett hum om hur de ska gå tillväga för att utföra den huvudsakliga arbetsuppgift de har, nämligen att hjälpa dem som är i behov av stödåtgärder för att komma på fötter och få ett fungerande liv.
Det pratas hela tiden om att vård och omsorg behöver mera resurser. Men det som verkligen behövs, och som i längden skulle spara pengar, är kompetens. Och ingen tvivlar väl längre på att det behövs mera kompetens inom politiken.
Vi lever i en värld där endast den titel du fått efter avslutade studier räknas och de som saknar de fina titlarna, men sitter inne på en betydligt högre kunskap genom mångårigt arbete, anses vara inkompetenta. Och det har verkligen gett oss ett dysfunktionellt samhälle.
Eva Ringwall
