Förra veckan rapporterade Yle att Finland donerat näst mest pengar till Ukraina via tjänsten SignMyRocket, efter USA. Tjänsten låter privatpersoner skriva meddelanden på artillerigranater, raketer, kanonpipor och så vidare, och dessa används sedan av den ukrainska armén i striden mot Ryssland.
I utbyte betalar man en summa och får ett foto på sin pjäs. Bland de över 700 finnar som tillsammans bidragit med över 140.000 euro finns så vitt skilda karaktärer som Sannfinländarnas ordförande och Europaparlamentariker Jussi Halla-Aho, före detta överste Martti Kari och författaren Sofi Oksanen.
I artikeln framgår inte om några av pengarna kommit från Åland, men slår man ut det på Finlands befolkning som helhet borde tre eller fyra av de 700 vara ålänningar.
Praxisen har väckt stor kontrovers och representerar hur hela världens befolkning via sociala medier bjudits in till att från ett tryggt avstånd verkligen delta i konflikten.
Bilder, video och redogörelser från fronten finns på våra skärmar konstant och ibland omedelbart. Men möjligheten att skriva “perkele” eller “Godby-Benny” på ett vapen i utbyte mot ett bidrag till krigsinsatsen skapar en helt annan delaktighet, en med övertoner av både galghumor och machismo, där du från ditt vardagsrum kan spela en liten roll i ett riktigt krig.
Kritiker menar att detta trivialiserar och överskuggar att hundratals män och kvinnor dör varje dag på väldigt verkliga slagfält, och att det ger utlopp för och uppmuntrar den typen av blodtörstighet som är lättare att känna från ett bekvämt hem långt från fronten.
Den andra sidan av saken är förstås att de som valt vilken sida de vill se vinna får ett väldigt påtagligt sätt att stöda, och där är delaktigheten själva poängen.
Att de goda krafterna inte alltid väljer metoder som uppfattas som smakfulla eller helt genomtänkta har synts också på Åland. Fredsskulpturen som sattes upp utanför det ryska konsulatet hade en stor symbolik i hur den ekade och stod in för Carl Erik Reuterswärds staty.
Det att den konstruerades med ett riktigt gammalt ryskt gevär som visade sig vara såväl oregistrerat som icke-deaktiverat, med följden att tre personer misstänks för vapenbrott, visar på att det kan vara värt att tänka en extra gång på hur man försöker hjälpa.
Jämförelsevis många uttryckte sitt missnöje när Maria Alexandrovna-statyn målades i gult och blått, då tsarinnan i fråga är en del av vår historia som har väldigt lite att göra med det moderna Ryssland eller Ukraina. Men symbolers betydelse förändras med tiden, och statyn står i sista hand där den står för att Ryssland har velat att den ska göra det.
När skadegörelse inte är värre än att den går att tvätta bort kan det löna sig mer att fundera på saken än att bli upprörd.
Tydligt är att ålänningarna i den absoluta majoriteten av fallen har valt att sluta upp bakom Ukraina. Många har öppnat sina hem och på andra sätt bidragit, genom donationer eller arbete med integration eller hjälpsändningar. Gruppen UkrainAX har flera gånger själva åkt till landet för att lämna kläder och annat användbart och föra hit flyktingar.
En privatperson samlade in tillräckligt mycket pengar och material för att skicka ner en fullt utrustad fältambulans. Mariehamns stad organiserade ett ortodoxt julfirande som för många av de ukrainare som tagit sig hit säkert blir ett bitterljuvt minne i en framtid då allt förhoppningsvis lugnat sig.
I veckan välkomnade lagtinget Ukrainas ambassadör i Finland Olga Dibrova. Dessa och hundratals andra små akter. Åland har i så gott som alla avseenden tagit en så tydlig ställning som ett samhälle utan sin egen utrikespolitik kan, och det är till vår heder.
Det är också något som gör avtryck på ett samhälle och en kultur, och det tål att tänkas på framtiden i den relation som vi nu lagt grunden till. Kriget blir allt mer en existentiell fråga för västvärlden, så att ett scenario där Ukraina slutligen faller i ryska händer känns allt mer avlägset och otroligt.
Men en seger kan bli dyrköpt och ligga långt in i framtiden. Även efter att kriget är vunnet kan det hända att många vill lämna landet, och att några av dessa vid det laget har vänner eller familj på Åland. Många kanske väljer att stanna om de kan, på samma sätt som finska krigsbarn blev kvar i Sverige.
Ett sätt att fortsätta stöda som kan komma till ömsesidigt gagn är förstås att låta dem stanna, och specifikt åländska firmor, föreningar och företag kanske borde överväga att lära sig språket, anställa ukrainare och knyta kontakter.
När dagen kommer då kriget är över och landet ska byggas upp på nytt kan det finnas en roll att spela där också för Åland och ålänningarna.
Felix Quarnström
nyheteralandstidningen.ax
