Det är något med ålänningar, åländska företag och dividend. Förr i tiden var det fartygsandelar som gällde och det var viktigt att alla skulle kunna vara med i byggandet av ett fartyg.
Även om resurserna var små skulle de som inte hade så mycket att röra sig med, som till exempel mjölkpigor och dagsverkare, också vara med. Till livets nödvändigheter räknades helt enkelt att man hade en fartygsandel och en kaffepanna. Det här har fortsatt och många ålänningar har ett stort intresse för aktier, vilket inte minst Ålandstidningens pågående aktie-ÅM är ett tydligt exempel på med över tusen deltagare årligen. Med andra ord kan vi kanske säga att det stora intresset för aktier är ett sorts substitut för tidigare tiders fartygsandelar och där kaffepannan numera är utbytt mot bolagsstämmotraktering.
De större åländska bolagens framgång är givetvis glädjande. Åland behöver en stabil grund att stå på och det var långt ifrån självklart att vi skulle få se en sådan utveckling efter pandemins hårda slag mot Åland. Därför är det glädjande att se att till exempel Viking Line, Rederi AB Eckerö och Ålandsbanken gör bra resultat och kan erbjuda sina aktieägare en dividend som kompensation för deras risktagande under den tid de placerar pengar i bolaget.
Samtidigt som dessa bolag ger det åländska samhället en stabil grund att stå på så brottas fortfarande många åländska mindre och medelstora företag med stora utmaningar. Allt från skattegränshantering till svikande kundunderlag gör att vi redan nu ser strukturella förändringar i det åländska näringslivet. Här kan till exempel nämnas intåget av kedjor och att många mindre köpmän lämnat marknaden. Här har Åland en utmaning då dessa mindre företag är väsentliga för att Åland ska kunna upprätthålla sitt serviceutbud och fortsatta vara attraktivt för såväl besökare som inflyttare. Utan det breda utbudet får Åland det svårt att försvara och utveckla sin ekonomi och samhället.
Om vi återgår till den progressiva utdelningen, som de åländska företagen nu gör, går det givetvis att problematisera. Det råder ingen tvekan om att det är ägarna som själva väljer hur mycket som ska delas ut. Det råder heller ingen tvekan om att de stora utdelningarna gör att många ålänningar för en liten guldkant på vardagen och att det ger den åländska ekonomin en liten skjuts framåt. Samtidigt så kan en alltför stor dividendutdelning medföra att det finns mindre medel för företagen att nyttja för att bygga vidare på sin verksamhet.
Nu råder det inte någon sådan risk i de nämnda fallen där utvecklingen går hand i hand med ökad lönsamhet varvid en progressiv utdelning i detta skede inte är att ses som negativ. Däremot kan det vara viktigt att påminna om att det är långt ifrån givet. Inte minst då de större åländska företagen är aktiva inom så kallade mogna branscher. Branscher som dessutom står inför stora kostsamma omställningar som kräver både ökad kompetens samt mer kapital.
Fortfarande är Åland väldigt beroende av några få stora företag. Företag som såg sin gryning då många i dag yrkesverksammas far- och morföräldrar var unga eller barn. Åland har haft och har svårt att skapa nya storföretag och den riskbenägenhet som fanns förr i tiden finns inte på samma sätt – på gott och ont.
Däremot är det tydligt att det fortfarande finns ett imponerande intraprenörskap i det åländska samhället. Annars hade vi inte haft kvar de stora åländska företagen i åländsk ägo och framför allt hade de inte varit så framgångsrika som de är i dag. Det tål att tänkas på hur den kunskapen ska kunna tas tillvara och utvecklas för framtida ändamål.
Daniel Dahlén
