För den som tvivlat på att Sanna Marin (SDP) är en politiker utöver det vanliga så torde tvivlet skingrats i och med statsministerns besök på Åland i tisdags. Flera led med nyfikna ålänningar mötte Marin med applåder när hon kom till sitt offentliga möte på Sittkoffs galleria.
När hände det senast? Applåder för en politiker som inte talar svenska när hon håller sitt anförande för ålänningarna, som lett en regering som varken levererat en proposition om en ny självstyrelselag eller lyckats ta tillräcklig hänsyn till autonomins speciella ställning under pandemin.
Man kan tycka mycket om Sanna Marins politik och värv, men i sanning är hon ett unikum i finsk, nordisk och förmodligen också europeisk politik.
Det är inte utan att man vill dra paralleller till Barack Obama när man ser på den uppmärksamhet som den finska statsministern röner både lokalt, nationellt och internationellt. Utan påtagliga politiska resultat (nej, Obama lyckades inte gå till historien som en president som genomförde banbrytande reformer) har de båda lyckats att bygga närmast en kult kring sig och sin position.
Barack Obama som den förste färgade presidenten som kommer att bana väg för många, många andra politiker från USA:s minoriteter.
Sanna Marin som den unga, driftiga, vackra (som inte minst åländska socialdemokrater aldrig tycks tröttna på att påpeka) kvinnan som i grunden utmanat bilden av hur en finsk regeringschef ska uppfattas.
Marin utmålas emellanåt av sina kritiker som mer intresserad av hur hon framstår på Instagram än vad hon får uträttat som statsminister. Det är förstås sexistiskt nonsens, men också ett tecken på hur annorlunda Marin och hennes generation av politiker är gentemot tidigare generationer.
På samma sätt som Obama förändrade hur amerikanska politiker driver valkampanj kommer Sanna Marin att förändra hur politiker styr bilden av sig själva genom sociala medier.
Men frågan är ändå vad eftermälet av Sanna Marins politiska gärning kommer att bli. Det kommer vara det som skapar den historiska bilden av en statsministerperiod som innehållit positiva delar, men också flera mindre lyckade saker.
Grunden för den internationella upplyftelsen av Marin ligger i hanteringen av Rysslands invasion av Ukraina och den därpå följande processen att leda Finland in i Nato. Det har utan tvekan varit Sanna Marins främsta område under mandatperioden. Hon har visat både beslutsamhet, statsmannamässighet och mod – hon var långt före sin svenska kollega att besöka Kiev – vilket hon fått rättmätigt beröm för.
Kanske kommer det också att lägga grunden för en internationell karriär för Marin när hon så småningom om växt sig för stor för Finland?
Inrikespolitiskt har uppdraget varit svårare för Sanna Marin. Under pandemin tycktes hon överlåta mycket av ansvaret och beslutsfattandet till sin vapendragare, omsorgsminister Krista Kiuru (SDP). Men det visade sig inte helt lyckat då många förslag som Kiuru lade fram fick kritik från grundlagsutskottet och i vissa fall också orsakade irritation inom regeringsblocket då de inte var förankrade hos de andra partierna.
Pandemin blev också en tid då relationen mellan Finland och Åland ansträngdes nästan till bristningsgränsen, och allt för sällan syntes statsministern ta ledarrollen och medla mellan landskap och ministerium när behörighetsfrågor skapade osämja.
När det gäller ekonomin har det förvisso varit en utmanande mandatperiod, men att säga att den finska ekonomin är stark efter de senaste fyra åren vore inte helt sanningsenligt. Budgetunderskottet är fortfarande stort och statsskulden växer. Här har regeringen Marin inte lyckats vända utvecklingen.
Ur ett åländskt perspektiv har resultaten som Sanna Marins regering levererat varit svaga, och statsministerns eget intresse för att landskapet minst sagt klent. Trots ett helt års firande av självstyrelsens 100-årsjubileum ides inte Marin ta sig till Åland. Inte förrän det på nytt blivit valrörelse.
Och språkfrågan må ses som en bisak, och är det kanske också, men statsministern hade kunnat räkna hem enkel vunnen sympati med en lite större ansträngning i svenskastudierna.
Icke desto mindre är det svårt att inte imponeras av Sanna Marin som det politiska fenomen hon blivit under sin korta tid som statsminister. Lika svårt är det att inte imponeras av sättet hon använder uppmärksamheten genom att ta sig tid, ställa upp på selfies och för en stund låta sin publik känna att de är en del av hennes liv.
I den kategorin har Finland en statsminister som spelar i sin egen liga, och då blir bristerna både svårare att hitta och lättare att förbise.
Jonas Bladh
tel: 266 38
