Visionen för det framtida åländska samhället är ofta svår att hitta i den politiska och offentliga debatten. Sakpolitiken regerar i landskap och kommuner och då kommer ofta de långsiktiga målen långt bakom i prioritering.
Mariehamns stad genomför som bäst ett arbete för att ta fram ett strategidokument med målsättningar för hur man vill att staden ska vara om sjutton år, 2040. I det förslag som presenterats säger stadsdirektör Arne Selander att ”Visionen är och ska vara snudd på ouppnåelig och därmed utmanande”.
När man läser en del av målsättningarna kan man konstatera att med just detta har nog de inblandade redan lyckats.
”Ingen annan urban miljö i Norden erbjuder lika bra möjligheter till avkoppling, kultur och social samvaro”. ”Stadskärnan är full av människor som hamnar i spontana samtal med varandra”. ”Ingen i Mariehamn lever i fattigdom och alla har ett hem där de kan känna ro, trygghet och glädje”.
Det är tre av visionerna för staden 2040. Stadskärnan ska också vara bilfri, kollektivtrafiken kraftigt utvecklad liksom skärgårdstrafiken och om sjutton år ska ingen ska leva i fattigdom och alla i Mariehamn har då ”ett hem där de kan känna ro, trygghet och glädje”.
Fantastiska visioner och något som naturligtvis nästan alla kan skriva under på att så vill man ha det.
Men det finns ett problem med den här typen av visionsmål. De är inte bara ”snudd på ouppnåeliga och därmed utmanande” utan betydligt svårare att uppfylla än så.
Risken när man målar upp bilden av ett idealsamhälle där alla är du och tjenis med varandra, stannar och snackar en stund i den bilfria staden eller hittar en kompis på de många busslinjerna är att det inte blir så.
Och den risken inser förstås alla är stor.
Arne Selander säger i Ålandstidningen att man ska ha en ledarskapsdag om ett par veckor där man ska fokusera på hur visionen ska kunna bli praktiska styrdokument. Det är lika bra som nödvändigt.
Att tänka utanför boxen i ett tidigt skede av visionsarbetet är en absolut nödvändighet, men om någon förändring ska ske måste visionen konkretiseras bortom en bild av honungsförsäljning på torget.
Och här har staden en lång väg att gå, både med själva konkretiseringsarbetet och att genomföra den nödvändiga förändring som måste till om exempelvis visionen om ett folkfyllt och näringslivsvänligt centrum ska uppnås.
Det är en omsvängning som heter duga som ska genomföras på i sammanhanget mycket kort tid.
Snabba förändringar och en politisk process som har en tydlig förändrings- och framåtrörelse är inget som symboliserat staden det senaste decenniet. Snarare har stridigheter om fasader, parkeringsplatser och diffusa kulturvärden satt stopp för mer än ett projekt.
Det har lett till att Mariehamn missat många möjligheter att locka till sig näringsidkare, inte sällan har de i stället etablerat sig i Jomala.
Många av visionerna som Arne Selander presenterar handlar om stadens innevånare och tycks efterlysa en förändrad inställning till staden, miljö- och klimatarbetet och medmänniskorna.
Men den största omställningen om visionen av Mariehamn 2040 ska kunna genomföras måste snarare komma i de politiska mötesrummen. Ska alla dessa mål uppfyllas redan om halvtannat decennium kommer det krävas en smärre revolution i det politiska arbetet och arbetssättet.
”Vision 2040” är ett intressant underlag, även om det doftar mer än lovligt av hipsterkultur i Stockholms Södermalm, men bör kanske under en tid vara mer underlag för diskussion om hur mariehamnarna vill att staden ska utvecklas än grund för faktiska styrdokument.
För hur lovvärda målsättningarna om ängsmark i parker, taxibåtar och glasklart vatten i Slemmern än är så är det inte säkert att det är saker som alla boende i staden prioriterar högst. Det är lätt att det offentliga inbillar sig att dokument är folkligt och brett förankrade bara för att många i den offentliga och politiska miljön varit inblandade i arbetet. Ta hållbarhetsagendan som exempel. Men faktum är i stället att det ofta är en rätt liten grupp som tagit fram dokument som är gjorda för att förändra samhället i grunden och det förväntade stödet inte alls är så stort som man trott.
En bred och öppen diskussion om var staden ska vandra vinner alla på, och ”Vision 2040” utgör en bra grund att inleda diskussionen.
Jonas Bladh
tel: 266 38
