Ibland är det lätt att tro att vi på Åland är ensamma i vår problematik gällande vår rätt till självbestämmande. Att de ändlösa diskussionerna gällande behörighetsfördelning mellan Åland och Helsingfors är något som är unikt och ovanligt. Med det kommer tvivel, men en snabb titt på andra minoriteter i Europa och deras situation visar att diskrepansen i synen på den åländska självstyrelsens utveckling mellan Helsingfors och Åland inte på något sätt är unik ur ett europeiskt perspektiv.
I Ålandstidningens nyligen påbörjade serie med partiledarintervjuer nämnde Ålands framtids partiordförande Peggy Eriksson att det finns 200 miljoner människor i Europa som arbetar för att utöka sin rätt till självbestämmande (hela intervjun går att lyssna på där podcasts finns).
Förvisso är många av regionerna som söker utökad självbestämmanderätt betydligt större än Åland, men en hel del är i samma storlek och problematiken är ofta densamma. För att belysa detta kan vi titta närmare på fallet Orkney, som nådde över veckans nyhetströskel.
Orkney är en ögrupp utanför Skottlands norra kust. En ögrupp som är känd bland en del ålänningar från öspelen, men som också har en del andra saker gemensamt med Åland.
Efter att i många år ha tillhört Danmark och Norge är det nordiska arvet starkt på öarna och det finns en utbredd önskan om utökad självbestämmanderätt. Den önskan har vid ett antal tillfällen resulterat i en större debatt om självbestämmande och den här veckan har frågan lyfts i kommunfullmäktige (eng. Island Council). På agendan står förslag om att utreda om öarna ska få självstyre eller om öarna rent av ska bli en del av Norge.
Att frågan om utökat självbestämmande aktualiseras på Orkney är naturligt mångbottnad, men precis som på Åland finns det en önskan om att rå sig själva och inte minst råda över sina egna pengar. För likt Åland står Orkney inför massiva investeringar i vindkraft och naturligtvis vill öarna att pengarna ska stanna i det lokala samhället.
Orkney har dessutom lärt sig att pengar snabbt försvinner in i statskassan och att lokala samhällen sällan får det de har rätt till. En läxa, som kommunens ordförande James Stockan sagt till BBC, Orkney lärt sig när vinsterna från öarnas oljetillgångar fördelats. I stället för att få sin rättmätiga andel av vinsten från naturtillgångarna får öarna i dag, enligt Stockan, fortsätta brottas med bristande transporter och inte minst åldrande färjor samt sinande kassor.
I skrivande stund vet vi inte vad Orkney fattar för beslut, men vi kan ändå dra vissa slutsatser. För det första vill makten i huvudstäderna sällan se ett utökat självbestämmande. För likt Helsingfors iver att säga nej till förslag på utökad åländsk autonomi så säger brittiska regeringen, enligt BBC, direkt nej till Orkneys förslag. Detta innan förslaget ens varit upp till diskussion. Det här är ett regeringsagerande som vi ser exempel på från hela Europa.
Subsidiaritetsprincipen – närhetsprincipen, hyllas ofta inom EU men den har visat sig hålla tunt när det väl gäller. I stället är de europeiska nationalstaternas iver att upprätthålla sin makt som står i fokus. Samtidigt vet vi att Europa skulle må bra av mer regionalt självbestämmande. För precis som den amerikanska presidenten Woodrow Wilson noterade efter första världskriget, har Europa en etno-språklig minoritetskarta som till största delen är ett resultatet av de stora imperiernas förvandling till nationalstater. I det finns en stor utmaning och det krävs ett starkt minoritetsskydd och att principen om folkens självbestämmanderätt innehar en klar och tydlig plats i byggandet av det framtida Europa. Annars kan förödande konsekvenser uppstå. Inte kanske i Norden, men tyvärr ser vi oroligheter runt om i Europa som ofta är förknippade med bristen på minoriteters rätt till självbestämmande.
Ålands situation är således inte på något sätt unik. I det finns det en styrka. För genom att lära sig av andra och samarbeta med liknande regioner runt om i Europa kan vi dra nyttig lärdom i vår väg mot större självbestämmande. Även i stunder då vägen kan kännas lång. Låt oss därför ta med den insikten i det fortsatta arbetet med revideringen av självstyrelselagen.
Daniel Dahlén
