Den 9 juni hålls val till EU-parlamentet. Åland väntar fortfarande på sin rättmätiga och utlovade egna plats i parlamentet, men svikna löften från Helsingfors medför att de åländska partierna söker och har sökt samarbeten med partier i Finland för att få sin röst hörd.
För Centern, Liberalerna, Moderaterna och Ålands framtid har Svenska folkpartiet (SFP) varit det naturliga valet av samarbetspartner och samarbetet har varit till fördel för samtliga partier, men med Löfströms hoppande in och ut i EU-parlamentsvalet rubbades balansen och möjligheterna.
Samarbetet med SFP har varit lyckat och givit Åland och de åländska frågorna en röst, om ej en egen så i alla fall en svenskspråkig röst i parlamentet.
De åländska rösterna, som kommit genom en åländsk kandidat på SFP:s lista, har även bidragit och varit avgörande för att säkerställa ett svenskspråkigt mandat från Finland. Samarbetet har därmed varit en win-win situation för alla inblandade. Därför är det viktigt att det finns tydliga linjer för hur detta samarbete ska se ut och att alla är med på tåget. Hela processen sattes dock ur spel med Löfströms utspel om kandidatur och när röken just hade lagt sig började vågorna återigen gå när Löfström mitt i allt lät meddela att han inte ställer upp.
När den mångårige EU-parlamentarikern Nils Torvalds (SFP) meddelade att han inte ställer upp för omval var det många på Åland som såg detta som en chans att stärka Ålands röst i EU. En stark kandidat från Åland skulle nämligen ha stora möjligheter att knipa första platsen på den gemensamma listan. Detta eftersom det förmodas att övriga röster på listan med stor sannolikhet skulle spridas på olika kandidater och det inte fanns någon på förhand given etta. Samtidigt skulle Åland kunna gå man och kvinna ur huset för att ställa sig bakom en kandidat som därmed kunde få ett högt röstetal och klättra på listan.
Detta medför att valet till parlamentet i juni för första gången på allvar öppnar dörrar för att vi skulle kunna få se en ålänning som EU-parlamentariker. Detta såg givetvis även Mats Löfström. Löfström som under åren inte gjort någon hemlighet av att jobbet i Bryssel är av intresse. Men sen gick något fel.
Löfströms beslut om att kandidera skulle kommuniceras ut snabbt. De åländska partierna överraskades av Löfströms besked, men valde att ställa sig bakom kandidaturen. Detta innan man ens hade formaliserat ett samarbete mellan SFP och de åländska partierna.
Med det blev de åländska partierna inte bara tagna på sängen utan samtidigt äventyrades även de fördelar som Åland haft i samarbete med SFP, men framförallt vingklippte Löfström de åländska partiernas chans att förhandla till sig ytterligare fördelar med ett samarbete. Detta i en situation där SFP mer än någonsin är beroende av de åländska rösterna.
Situationen blir inte heller bättre av att beskedet om Löfströms kandidatur kom från SFP:s kansli och inte som brukligt från de åländska samarbetspartierna. Och detta kom från ett parti som presenterar Mats Löfström som partiets ledamot i riksdagen på partiets hemsida. Från partiet där Löfström sitter som ordförande för partiets internationella utskott och EU-utskott.
Förvisso sade Mats Löfström härom veckan till Ålandstidningen att han inte är SFP:are och att det är något fel på hemsidan, men summan av kardemumman gör att frågetecknen hopar sig och mycket talar för att Löfström om inte annat inom SFP ses som en av partiets egna.
Hela situationen är olycklig för alla inblandade. Mats Löfström hade haft en ärlig chans att ta hem en seger och nu är det inte lätt för en ny kandidat att ta hans plats när spelplanen är sargad.
Säkert finns det förklarliga skäl till att Löfström valde att hoppa av och han har även givit en rad förklaringar i media, men det hela lämnar efter sig en bitter eftersmak och det stärker inte Ålands möjligheter i parlamentsvalet. Detta av en riksdagsledamot som i många ålänningars ögon hittills gjort ett gott jobb i att representera Åland i Finlands riksdag.
Daniel Dahlén
