Kommunernas socialtjänst (KST) måste sänka sin budget med mellan 500.000 och en miljon euro. Det blev klart efter omröstning på förbundsstämman. Dessutom får kostnadsökningarna maximalt öka med 1,5 procent per år de kommande åren.
Beslutet mottogs med något som kan ses som uppgivenhet av förbundsstyrelsens ordförande Runar Karlsson (C), som hävdade att beslutet leder till att KST kommer bryta mot lagar. Vad beslutet de facto leder till återstår att se, men återigen synliggjordes många kommuners bristande förtroende för kommunalförbunden.
Den här ledarsidan har i omgångar lyft frågan om de åländska kommunalförbunden. De flesta politiker är medvetna om problematiken med styrningen av kommunalförbunden. En mångbottnad problematik, men där framför allt historisk data visar på att kommunalförbunden har svårt att hålla budgetar.
Förvisso ska det sägas att många av de uppdrag som ålagts kommunalförbunden många gånger är svårbudgeterade, men den springande punkten är ändå den att kommunalförbunden ofta är kostnadsdrivande och har svårt att hålla i pengarna.
Det är tydligt att själva kommunalförbundsmodellen medför att ekonomistyrningen inte blir optimal. Fokus ligger på den egna verksamheten medan någon annan ska betala. Ansvar kan inte utkrävas på samma sätt som en kommuns invånare kan avkräva kommunpolitikern ansvar vart fjärde år om politikerna inte sköter kommunens ekonomi. Därmed lever kommunalförbunden i något av en bubbla medan ansvar utkrävs på annat håll.
Förtroendet för kommunalförbunden är skadat på stora delar av Åland. Det är dessutom en konstruktion som har visat sig vara ineffektiv. Att det därför kommer krav om högre kostnadsmedvetenhet och lägre budgetar är inte att undra på.
I slutändan är det dock kommunerna själva som står som ägare av kommunalförbunden och det är förbunden som ska serva kommuninvånarna. För att komma vidare i frågan borde de åländska kommunerna därför ta tag i saken och se över alternativa lösningar. För det finns lösningsmodeller som är mer tilltalande än kommunalförbund, som till exempel en ägarkommunsmodell, men då krävs nytänk och mod.
Hela frågan om budgeten för KST blottar även några andra frågor. För visst är det så att politikern bundit ris på egen rygg när man stiftat lagar som säkert är bra, men som är skapta för det stora samhället. Lagar som blir väldigt dyra när de ska implementeras i en åländsk kontext.
Samtidigt är det intressant att styrelseordförande Karlsson vid stämman aviserade att han inte vet hur det ska gå att uppfylla sparkraven utan att bryta mot lagen. Den slutsatsen är för tidig att dra. Det är nu ledarskap och kreativitet ska till – inte offerkoftor.
För om kostnaderna för KST ska fortsätta öka måste det skäras på annat håll och då är det till exempel barnomsorg, skola, äldreomsorg och kommunalteknik som får stryka på foten ute i kommunerna – så kan vi inte heller ha det.
Kommunalförbunden är inga isolerade enheter utan allt man gör har inverkan på övrig kommunal service. Därför måste existerande kommunalförbund ta ett än större ansvar för den gemensamma ekonomin och samtidigt måste kommunerna se över organisationsmodellen. Dessutom behöver lagstiftaren se över lagar och regler för att minska på kostnaderna så att kommunerna ska klara sig även i framtiden. Inte bara för att spara pengar utan för att ha råd att serva kommuninvånare – oavsett hur många kommuner vi har.
Daniel Dahlén
