Det är inte utan att man tar sig för pannan när man summerar de senaste veckornas utveckling runt Finlands och Sveriges medlemsansökningar till försvarsalliansen Nato.
Under hela andra halvan av förra året har ett tydligt maktspel utspelats mellan den svenska regeringen och Erdogans regim i Turkiet. Sverige har svassat för den allt mer auktoritäre turkiske ledaren som villigt utnyttjat sitt maktövertag eftersom alla Natoländer måste godkänna nya medlemmar. Och då Erdogans självklara ställning som Turkiets president på senare år blivit mindre självklar har han inte varit sen att utnyttja situationen till egen fördel.
Det klassiska konceptet att få landet att enas kring ledningen mot en yttre fiende, imaginär eller verklig, används flitigt. Genom att ställa mer eller mindre rimliga krav på de två ansökande länderna – främst Sverige eftersom Sverige varit betydligt generösare med att ge politisk asyl till turkiska och kurdiska regimkritiker genom året – har Erdogan kunnat styra processen. Den svenska regeringen, oavsett om det var den tidigare Socialdemokratiska eller den nuvarande moderatstyrda, har lydigt spelat med och försökt blidka de ständigt förnyade turkiska kraven.
Två händelser de senaste veckorna har dock försatt hela processen i en helt ny situation. Först hängdes en docka föreställande Erdogan upp utanför Stockholms stadshus. Det tycktes relationerna mellan Stockholm och Ankara klara någorlunda.
Men när sedan den högerextreme Rasmus Paludan brände ett exemplar av koranen utanför Turkiets ambassad i den svenska huvudstaden utlöste det protester av en helt annan dimension. Den turkiske presidenten förklarade att Sverige ”inte kan vänta sig stöd” från Turkiet i sin Natoansökan och att ”dådet i Sverige är en förolämpning mot alla som respekterar människors grundläggande rättigheter och friheter, särskilt muslimer”.
Händelserna väcker två viktiga frågeställningar, som faktiskt inte borde diskuteras tillsammans. Vi börjar med Natomedlemskapet. Att en av vår tids viktigaste säkerhetspolitiska frågor tillåtits att avgöras av en ledare som inte tvekat att hålla två länder gisslan i sina strävan att bibehålla greppet över sin egen nation är förkastligt.
Inte blir det bättre av att Sveriges nya regering tycks redo att säga nästan vad som helst, och slänga viktiga demokratiska principer under bussen för att blidka Erdogan, samtidigt som Finland tvingas vänta längre och längre på medlemskapet. Sedan starten har Nato, Turkiet, Sverige och Finland varit ense om att de finska och svenska ansökningarna ska behandlas tillsammans. Men under tisdagen öppnade utrikesminister Pekka Haavisto (Gröna) dörren en aning på glänt för att Finland kan gå före om de svenska problemen drar ut på tiden. Det är en rimlig hållning, inte minst sett till hur mycket mer utsatt Finlands läge är gentemot Ryssland.
Dock vore en gemensam förhandling att föredra, men då måste Natos egentliga ledare stiga fram på allvar och slå näven i bordet.
USA har hittills tagit en allt för tillbakadragen roll i medlemskapsförhandlingarna. Det är givet att amerikanerna inte vill riskera att Turkiet, Natos enda muslimska medlemsland som också har goda relationer till Ryssland, lämnar alliansen.
Samtidigt sitter USA på jokern i leken då Turkiet är väldigt mån om att få köpa nya stridsplan av USA. President Biden borde förklara för sin turkiske kollega att det är dags att säga ja till Sverige och Finland, tillåta honom att köpa planen och konstatera att Erdogan kan utropa detta till en vinst på hemmaplan.
När det gäller den koranbrännande Paludan kan man konstatera att hans agerande bara gynnat två: Erdogan och Rysslands president Putin som nöjt kan se hur kilar slås i Natosamarbetet.
Frågan om koranbrännandet har dock väckt frågan om var gränsen för yttrandefriheten ska gå. Det är en viktig debatt att föra i ett öppet och demokratiskt samhälle.
Men i det akuta läge som vi nu befinner oss i är det inte rätt tid att göra några som helst förändringar i de demokratiska fri- och rättigheterna, hur idiotiskt man än tycker att Paludans tilltag är. Yttrandefriheten är ett ytterst känsligt område som bara ska ändras med mycket varsam hand och efter mycket noggrant övervägande av vilka konsekvenserna blir.
De ska inte ändras i affekt över att en vilsen xenofob lyckats väcka uppmärksamhet genom att missbruka just dessa friheter.
Jonas Bladh
tel: 266 38
