Hovrättens dom slog ner som en bomb i det åländska samhället. De flesta som följt ärendet hade trott att tingsrättens dom skulle hålla, men utslaget blev ett annat.
Ett beslut som resulterat i djup tragedi hos de enskilt drabbade, men även en dom som väckt andra stora frågor till liv som bland annat den om den anställdes ansvar i relation till ledningen i det dagliga arbetet. Vågar man som arbetstagare efter domen utföra sitt arbete, oavsett arbetsgivare, om man som arbetstagare inte först har all juridik klar för sig? Frågorna är många och svaren än så länge få.
Åland Post är inte vilket bolag som helst. Bolaget är samhällsägt och vartenda cent som används i verksamheten skulle kunna användas till vård, skola och omsorg i stället för affärsverksamhet.
Med detta som grund bör kraven på ett samhällsägt bolag vara betydligt högre än ett vanligt bolag. Krav som inte enbart ställs internt i bolaget utan även på ledning, styrelse och ägare men inte minst på verksamheten som bedrivs.
Under de år som gått råder det ingen tvekan om att Åland Post tänjt på gränserna, vilket inte minst domen påvisar.
Skatteundantaget har givit möjligheter som man nyttjat, men som har medfört en stor affärsrisk. Allt detta med de goda minnet från våra politiker, men även från berörda finländska myndigheter. Därför blir det vi fått se av Tullen och berörda myndigheter under hela den här processen provocerande. En tull som varit fullständigt på det klara med vad som har pågått genom kontinuerliga samtal med Åland Post. En tull som efter förundersökningen släppte ut uppgifter om Åland Post genom bilder som skickats som pressmeddelande där bolagets namn framkommer.
Oavsett de finländska myndigheternas agerande måste även de åländska ägarna fråga sig vad som har hänt. Det är uppenbart att ägarstyrningen genom åren varit svag, att hanteringen av de anställda och tidigare anställda väcker mängder av frågor och att våra politiker låtit sig bländas av de kortsiktiga vinster som bolaget levererat. Vinster som har värmt, men som i dag har lämnat efter sig ett bolag med stora utmaningar och vars insatser inte enbart lett till fällande domar, snedvriden konkurrens och stor osäkerhet bland anställda utan även en djup personlig tragedi hos många inblandade.
Frågorna är oändliga och än har vi inte all fakta på bordet. Det står även klart att det i detta ärende finns en stor obalans mellan det allmänna rättsmedvetandet och domen som har fallit. Många anser att oskyldiga blivit dömda medan ansvariga gått fria.
Det står därmed väldigt klart att det åländska samhället behöver gå till botten med detta. Det handlar inte i första hand om att peka ut syndabockar, däremot måste frågor få svar. För att lyckas med detta är det rimligt att kräva någon form av oberoende granskning av det som pågått under många år under olika landskapsregeringar och olika ledningskonstellationer – allt för att framtida scenarier av liknande karaktär inte ska uppstå.
Daniel Dahlén
