När president Niinistö i juni beslutade att ge Finlands utrikesministerium i uppdrag att ta fram en utredning över de internationella avtal som rör Åland och demilitariseringen var det som att öppna lite på Pandoras ask.
Innan beslutet hade debatten gått het i finländsk media och demilitariseringen ifrågasatts gång efter annan. Även på Åland har det funnits, och finns, röster som gjort gällande att Ålands status som demilitariserat och neutraliserat område är en förlegad konstruktion.
Det är fel och rör man demilitariseringen finns det en stor risk att man sätter i gång en kedjereaktion som varken Finland eller Åland har kontroll över.
Det är förståeligt att många känner oro i de tidevarv vi lever i. Troligtvis är det även det som tar sig uttryck i utspelen om demilitariseringen och neutraliseringen.
Samtidigt kan vi konstatera att Åland i och med Finlands Nato-inträde och snart även Sveriges dito är säkrare än någonsin. Aldrig har demilitariseringen haft så starkt uppbackning som nu. Ändå finns det hos en del en övertro på militärnärvaro och en brist på förståelse gällande demilitariseringen och neutraliseringens inre väsen. Missuppfattningar om hur den tillämpas och att Åland i en krigssituation kan befästas, vilket Ålandstidningens sommarserie av docent Kenneth Gustavsson tydligt påvisar.
Åland är, som den finländska diplomaten och tillika kallad ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien René Nyberg vid ett antal tillfällen konstaterat, en träknut – lätt att plocka isär men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om vår särställning och därmed även svenska språkets ställning.
Med Nybergs konklusion i beaktande är det av synnerligen stor vikt att den som värnar om Ålands position och unika demilitarisering samt neutralisering inte kan eller bör sitta tyst i den debatt som pågår. För även om själva demilitariseringen inte är en del av den åländska behörigheten så är den direkt kopplad till våra särrättigheter.
I en artikel i Helsingin Sanomat, tidigare i år, poängterar professor emeritus i folkrätt vid Helsingfors universitet Matti Koskenniemi att den påbörjade diskussionen om slopande av demilitariseringen är som att stampa på en bikupa. Att ett slopande av demilitariseringen spelar Ryssland i händerna och det göra att Ryssland kan sätta press på Finland genom att vädja till internationella samfundet att se över de avtal som råder mellan länderna. Det skulle även, enligt Koskenniemi, kunna medföra att frågan om Finlands gränser på nytt blir föremål för en diskussion.
Det här understryks även av Martin Scheinin, professor i juridik vid Brittish Academy of Sciences, som i samma artikel tydligt deklarerar att om demilitariseringen hävs krävs att Ryssland ånyo återerkänner Finlands gränser. En situation som inte kan ligga i Finlands intresse att hamna i.
Många åländska politiker har den senaste tiden tydligt markerat att man står upp för demilitariseringen och neutraliseringen. Det bör även vanliga ålänningar göra.
Det handlar inte om att inte vilja försvara sin hembygd utan snarare tvärtom. För genom att stå upp för demilitariseringen och neutraliseringen står vi upp för det samhälle vi lever och verkar i.
Om vi sedan vill engagera oss i försvar och beredskapsfrågor så finns det väldigt mycket man kan bidra med i den civila beredskapen.
Demilitariseringen och neutraliseringen får således aldrig tas för given. Vi som ålänningar ska inte heller sitta tysta när debatten pågår. För träknuten är, som sagt, svår att få ihop när den väl monterats isär och inte minst har den verkningar långt utanför Åland och Finlands gränser.
Således gäller det att vi fortsätter att stå upp för våra särrättigheter och när det gäller Niinistös beställda utredning får vi nog bara se den som ett sätt att lugna ner situationen i en debatt som lite tappat fotfäste. För presidenten har alltid stått upp för Åland som demilitariserat och det kan vi nog med stor säkerhet utgå från att han gör även i fortsättningen.
Daniel Dahlén
