”Nu delar inte jag hans vision men han har en vision om vad han vill, det finns en tydlighet i det”. Lantrådet Veronica Thörnroos (C) summerar träffande debatten om skärgårdstrafiken som blossat upp efter att infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) beskrivit sin idé om trafikens framtid i Ålandstidningen i tisdags.
För det är precis så, Wikström har en tydlig vision och utan en debatt där minst en deltagare har en sådan blir det knappast några framsteg för skärgårdstrafiken de kommande åren.
Wikströms tydlighet i sitt sätt att se på hur man måste prioritera trafiken gör att alla andra politiker nu har något att utgå från när de ska presentera sina visioner om trafiken.
Sedan lagtinget satte stopp för en fortsättning på tunnelfrågan med sitt nej till en halv miljon för vidare utredningar måste partierna i lagtinget hitta en väg framåt i de frågor som hittills verkat vara olösbara; hur ska framtidens skärgårdstrafik se ut, och hur mycket får den kosta.
Den sittande regeringen har gjort en del för att underlätta vad som komma skall genom att starta arbetet med att standardisera färjfästena på norra linjen, beställt en kartläggning av elförsörjningsläget och köpt Ådan.
Men väldigt, väldigt mycket arbete återstår.
I januari antog lagtinget en tilläggsbudget där man gav anslag för de utökade kostnader som höjda bunkerpriser orsakat förra året, drygt tre miljoner euro. I årets budget ligger det beräknade priset för bränslet på 1 euro per liter, mot just under 60 cent förra året. Kostnaderna stiger således för skärgårdstrafiken.
Är detta ett problem? Ja, det är klart att det är ett problem. Framför allt för att landskapet enligt samma budget går närmare 20 miljoner euro back. Behovet av inbesparingar är stort och många verksamheter kommer att behöva dra in svångremmen de kommande åren vilket samtidigt innebär att kampen om resurserna mellan verksamheter ökar.
Alternativet att inget ska göras fungerar alltså inte. Det går heller inte att sitta på händerna och hoppas på att framtida teknikutveckling eller vindkraftssatsningar ska falla ut gynnsamt för Åland. ”Läget är akut” sade lantrådet om situationen i skärgårdstrafiken efter lagtingets nej till tunnelpengarna.
Det går inte att vänta ut situationen. Politikerna måste ta ansvar för den för skärgården helt avgörande trafiken nästa mandatperiod, hur jobbigt det än må vara.
Frågan är hur detta ska göras. Christian Wikström säger dels att han inte ser varken behov av eller möjlighet till långsiktiga överenskommelser och fleråriga omställningsplaner.
Slutsatsen att lagtinget inte skulle kunna enas kring en flerårig omställningsplan är rimlig sett till de senaste två mandatperiodernas stora polarisering i parlamentet.
Men att den inte skulle behövas är mer tveksamt. Skärgårdsflottan är till stora delar lastgammal, och investeringsskulden stor. Samtidigt är en omställning till en fossilfri flotta mycket dyr.
Ska landskapet vara ens i närheten av sitt eget mål om en 80-procentig minskning av växthusgasutsläppen till 2030 kommer det att krävas en rejäl planering för att ha råd med omställningen. Nu vet ju varenda politiker i självstyrelsegården att det målet inte kommer att uppnås, men målsättningen måste ju ändå vara att minska utsläppen och förnya flottan så snabbt och kostnadseffektivt det går. Då behövs en plan som många partier är överens om så att inte frågan hamnar i bakvattnet av andra när kommande budgetar dras upp.
Planen kan inte bara handla om investeringar för att ersätta nuvarande tonnage, utan måste också på allvar handla om vilken servicenivå framtidens skärgårdstrafik ska ligga på och vilka sträckor som ska trafikeras. Det är här Christian Wikströms utspel kan leda till en tydligare debatt inför valet än vad som varit fallet hittills.
För samtidigt som många partier ropat efter en omställningsplan har debatterna om skärgårdstrafiken allt som oftast snuttifierats till en sträcka, en tunnel eller en bro. Men sanningen är att skärgårdstrafiken på grund av landskapets ekonomi behöver genomlysas i sin helhet.
Efter den genomlysningen, som självklart måste ske i samarbete med alla inblandade parter, inte minst skärgårdskommunerna, kan man anta det samhällskontrakt som Veronica Thörnroos efterlyser som ska ge stabilitet i många år.
Men utan diskussionen kommer skärgårdsbornas väl och ve att vara osäkert inför varje budgetbehandling och varje upphandling av trafiken. Det är det sämsta alternativet.
Jonas Bladh
tel: 266 38
