Tidigare i veckan meddelades att den svenska Natoanslutningen återigen skjuts fram. Denna gång på grund av teknikaliteter i och med Ungerns ratificeringsprocess, men samtidigt står det klart att Sverige kommer bli medlem av Nato och att det nu bara är tal om när.
Att Sverige blir medlem av Nato är viktigt även för Åland. Närheten till Sverige gör att Åland är beroende av det svenska säkerhetsläget. Även stabiliteten i Östersjöregionen gynnas av ett svenskt Natomedlemskap och ett stabilt Östersjön är bra för Åland.
Samtidigt ska vi komma ihåg att Sverige tillsammans med Finland har ett ansvar att försvara Åland och att det redan finns operativ beredskap från såväl Finland som Sverige, vilket har bekräftats i omgångar av bland annat svenska marinchefen Ewa Skoog Hasslum. Så även utan ett svenskt Natomedlemskap skulle försvaret av Åland varit säkrat, men med medlemskapet underlättas planerna rejält.
Med Sverige med i Nato så blir Östersjön något av militäralliansens innanhav och med ett starkt flygvapen samt en stark flotta bidrar Sverige till att stabilisera läget. Dessutom förbättrar det Finlands försörjningstrygghet och även Ålands. Det geografiska läget talar sitt tydliga språk i denna fråga.
Men även om en svensk anslutning är positiv för Åland så kan det dock medför komplikationer på annat håll.
I en intervju i Dagens industri (27/2) så varnar den svenska energiministern Ebba Busch för att ett växande Nato kan göra det svårare för havsbaserad vindkraft. Orsaken, enligt Busch, är att den havsbaserade vindkraften medför mycket större försvarsintressen. Det i sin tur innebär att det finns en stor risk att Försvaret säger nej till nya vindkraftsparker.
Om och hur det påverkar de åländska vindkraftsplanerna är svårt att sia om i detta läge, men vi vet redan nu att de planer som finns söder om Åland inte fallit i god jord hos försvaret.
Det svenska Natomedlemskapet har således stor inverkan på Åland och det är därför glädjande att se att Sverige nu också kommer bli medlemmar. Att det tagit tid kan förstås vara frustrerande och visst kan vissa eftergifter till auktoritära ledare ses som onödiga. Samtidigt kan man med fog hävda att man i Sverige själva aktivt bidragit till den utdragna processen. Man var till exempel inte lika förberedd som Finland, som systematiskt hade varit i kontakt med i princip alla regeringar i försvarsalliansen på förhand. Något som Sverige var mycket senare med och dessutom var man inte i kontakt med alla regeringar för att på förhand underlätta ett eventuellt medlemskap, enligt Financial Times.
Dessutom visar, som till exempel den tidigare svenske statsministern Stefan Löfvens uttalande under Kastelholmssamtalen i april 2022 att han inte tror på ”en Nato-gräns tätt intill Ryssland”, på en säkerhetspolitisk omogenhet som länge fanns inom det svenska socialdemokratiska partiet och som med största sannolikhet påverkat processen negativt. Då har vi inte ens nämnt enskilda partimedlemmars mycket tveksamma kopplingar till olika terrororganisationer i Turkiet.
Vägen må ha varit krokig och det krävde ett svenskt säkerhetspolitiskt uppvaknande, men nu är Sverige snart i mål och flaggan kan hissas i Bryssel på Natos högkvarteret. Det är bra för Åland, Finland och hela Östersjöregionen.
Daniel Dahlén
