”Finns det ett tak för kostnaderna, och när är rätt tid att diskutera det?” Tidigare infrastrukturminister Mika Nordberg ställde en av de mer intressanta frågorna i lagtingets debatt om landskapsregeringens (LR) förslag till fjärde tilläggsbudget för 2002.
I budgetförslaget finns det tilläggsanslag för ökade bunkerkostnader som LR varslat om sedan i våras. Runt tre miljoner extra kostade bränslet för skärgårdsfärjorna förra året, och ytterligare pengar äskas till kollektivtrafik och övriga transporter inom landskapet.
Dessa kostnadsökningar konstateras bara några veckor efter att LR spruckit i omröstningen kring Föglötunneln och hela frågan om skärgårdstrafikens framtid skickats tillbaka till ruta ett.
Det är mot den bakgrunden Mika Nordbergs fråga blir intressant. Inte för preciseringen i var kostnadstaket finns, men väl för att den sätter tummen på just det problem som debatten borde lösa – att kostnaderna stiger och investeringsbehovet är stort.
Reaktionerna blev de som man kunde förvänta sig i en fråga som är väldigt känsloladdad. Flera ledamöter slog mer eller mindre bakut. Liberalernas Rainer Juslin förklarade att han inte ser några gränser för hur mycket skärgårdstrafiken får kosta. Centerns Jörgen Pettersson undrade varför just skärgårdstrafiken pekades ut.
Men Mika Nordberg har en viktig poäng. Lagtingets partier har tillsammans konstaterat att budgeteringsprocessen för landskapet behöver förändras. Tanken är att redan 2024 ska budgeten sättas i det nya finanspolitiska ramverket som inte minst finansminister Roger Höglund (C) talar sig varm för.
Men i det systemet ska man alltså sätta ramar, eller tak, för hur mycket pengar olika verksamheter inom landskapet får göra av med. Om man vill ha mer pengar till ett ändamål måste man föra över dessa från en annan budgetpost som då får mindre pengar.
Det innebär också att om något kostar mer än beräknat måste man spara in på den verksamheten eller någon annan. Det finns alltså en gräns för hur mycket saker och ting får kosta. I exceptionella situationer kan förstås pengar skjutas till, men grundtanken är att så mycket som möjligt ska hanteras inom ramarna.
Det här kommer att bli en prövning för våra folkvalda om de alls tänker sig att landskapets ekonomi någorlunda ska gå ihop. Årets budget har ett underskott på 19 miljoner euro, och landskapets kassa klarar inte många år med sådana hål i verksamheten. Alltså måste ramarna bli snävare än så.
I det läget kommer det att krävas att alla verksamheter ser över sina kostnader. Även skärgårdstrafiken.
Att, som Rainer Juslin, konstatera att det inte finns några gränser för hur mycket skärgårdstrafiken får kosta säger ett par saker. Dels att han rimligen inte tror på rambudgeteringsprincipen, för den kräver gränser.
Dels att han inte på något sätt kan tänka sig att kompromissa – och det är knappast något som hjälper sakfrågan. Snarare låser Juslin in frågan på ett sätt som snarast riskerar att bilda opinion mot skärgårdstrafiken.
Rainer Juslin har dock en annan poäng. Den av landskapsregeringen utlovade omställningsplanen för skärgårdstrafiken hade kunnat ge en del svar på hur man kan spara pengar i trafiken och vilka konsekvenserna av dessa inbesparingar kan bli.
Nu tycks det som att den omställningsplan som eventuellt kommer under våren snarare blir en teknisk beskrivning av läget och möjligheterna de närmsta åren än den större vision för trafiken som lagtinget efterfrågat. Säkert leder den till en större debatt, men frågan är om den debatten leder framåt eller om den ger den sedvanliga peka finger-politik som allt som oftast inte leder någon vart.
Kanske är Mika Nordbergs sätt att skaka om frågan genom att ifrågasätta om det alls finns en övre gräns för hur mycket bunkern – och, som Nordberg påpekade, alla andra utgifter i budgeten – får kosta. Utspelet väckte som sagt känslor, men kanske var det också ett sätt att skaka om lagtinget i en fråga där positionerna blivit väldigt låsta.
Skärgårdstrafiken behöver och förtjänar en debatt som leder till utveckling, kostnadskontroll och en god service för skärgårdens befolkning och besökare.
Kanske kan insikten i att det måste finnas en gräns för hur mycket pengar som finns i landskapets kassa göra att fokus bli mer på lösningar än på att skylla problem på någon annan.
Jonas Bladh
tel: 266 38
