I dag väljer Åland ny talman. En talman som ska representera hela det åländska folket. En samlande kraft som på ett relativt opolitiskt sätt ska leda det folkvalda lagtingets arbete.
Talmannens roll i vårt västerländska system är betydande. Det går inte att få en högre post inom det politiska Åland. Därför är det förvånande att Centern för fram en lagtingsledamot som sitter på ersättarplats, Jörgen Pettersson (C). Vad säger det om den åländska demokratin? Och vi har fler liknande exempel som tål att belysas.
Det är utmanande för det åländska partiväsendet att hitta kandidater. Det är till och med utmanande för våra partier att hitta personer som vill sitta som ministrar.
Samtidigt brottas våra politiker med dåliga förtroendesiffror och stora delar av västvärlden brottas med ett sviktande förtroende för de demokratiska institutionerna. Här finns en stor utmaning som inte får viftas bort med enkla förklaringar.
I den landskapsregering som vi nu har finns det en minister som inte fick tillräckligt med röster för att få en plats i lagtingeet, Arsim Zekaj (S), och en som inte ens ställde upp i valet, Mats Perämaa (Lib).
Vi har således två ministrar samt en potentiell talman som inte erhållit tillräckligt med röster för att själva säkra sina platser. Det här är ett bekymmer.
Visst går det att hävda att detta inte är någon ny företeelse och att det händer lite nu som då – även inom åländsk politik. Till exempel hade vi förra mandatperioden infrastrukturministern Christian Wikström (Ob) som vid den tiden inte var i närheten att trygga sitt eget mandat.
En person kan givetvis vara ytterst kompetent oavsett om den har tagit sig in i lagtinget av egen kraft eller inte, det är inte där skon klämmer.
Det är väljarna som bestämmer i en demokrati, men de väljer inte hela tiden. Däremot måste politiken representera folkets val. Detta eftersom politikers handlande ska kunna bedömas av väljarna och ansvar utkrävas. Det är grundläggande variabler i vårt demokratibygge.
För precis som statsvetarna Olof Pettersson, Sören Holmberg, Leif Lewin och Hanne Marthe Narud konstaterade i en av Demokratirådets rapporter kräver väljarna ett allt större inflytande och medborgarna måste få en större möjlighet till ansvarsutkrävande för att demokratin ska fortsätta utvecklas. Har vi politiker på toppositioner som inte tagit sig in på eget mandat blir det svårt att utkräva ansvar.
Om vi ska problematisera denna bild ytterligare kan vi se tillbaka på den åländska valrörelsen och ta en närmare titt på Liberalerna. Förvisso drog lantrådet Katrin Sjögren (Lib) en hel del röster, men civilminister Ingrid Zettermans (Lib) mandat hängde på gärdsgården och Mats Perämaa, som tidigare nämndes, ställde inte ens upp i valet.
Dessutom är det tydligt för de flesta, som följer den åländska politiken, att den ideologiska högersväng som Liberalerna tog i valet när vi ser på de för partiet invalda lagtingsledamöterna, till stora delar inte fångats upp i det regeringsprogram som nu ligger. Det finns även kandidater som fortfarande muttrar över att deras stora bidrag med röster till partiet inte bär frukt i politiken – även om detta är något som partiledningen offentligt aldrig skulle erkänna.
Om inte väljarnas val spelar någon roll vid tillsättande av de politiska toppositionerna och väljarnas val inte speglas i politiken har vi problem. Inte bara för de enskilda partierna utan även för vår demokrati och våra institutioner. Därför behöver de åländska partierna fundera lite mer på de beslut de fattar i dessa frågor, och de som erhåller många röster måste våga ta makten. För om inte de som får flest röster är de som får den verkliga makten, varför ska vi då rösta?
Daniel Dahlén
