I samband med 20-årsjubileet har vi också spelat in ett specialavsnitt av IFK-podden. Det hittar du här: https://open.spotify.com/episode/2V1pu8ZYk7JzvObPK3Gkq3
Efter många år i division 2 gjorde IFK Mariehamn, med Peter Mattsson (då ordförande) och Mikael Granskog (då viceordförande) i spetsen, en medveten satsning för att försöka ta sig till division 1.
Genom en andraplats i division 2-serien säsongen 2003 fick IFK kvala om uppflyttning till division 1 – och där vann man mot PS Kemi tack vare bortamålsregeln, efter 2–0 på hemmaplan och 1–3 på bortaplan.
– Det var många som skrattade åt oss när vi stack ut hakan i Ålandstidningen och sade att vi skulle ta oss till ettan. Men vi byggde upp en stark organisation och ett bra lag, berättar Peter Mattsson.
Vädrade morgonluft
Som nykomlingar i division 1 säsongen 2004 var den primära målsättningar först och främst att hålla sig kvar. Men ålänningarna vädrade också morgonluft, berättar dåvarande lagkapten Daniel Norrmén.
– Vi var bättre än division 2 och kände oss nog redo för ettan, även om vi förstod att det skulle bli en betydligt tuffare utmaning, säger Daniel Norrmén och fortsätter:
– I division 1-premiären ställdes vi mot VPS, som nyligen trillat ur ligan. På det sättet visste vi att vi skulle få en bra värdemätare direkt. Första 20 minuterna var vi helt utspelade och fick knappt låna bollen. Det blev ett uppvaknande för oss. Vi tänkte ”fan, är ettan så här bra? Det här blir nog tufft alltså”.
– Men slutligen så vann vi matchen och efter det rullade det bara på.
Plötsligt dags för nytt kval
IFK gick som tåget och efter 26 spelade omgångar hade man återigen placerat sig som tvåa. Nu väntade ett nytt kval – och denna gång om en plats i finrummet.
Grönvitt ställdes mot FC Jazz. Björneborgslaget var på dekis och brottades med ekonomiska bekymmer. Truppen var rutinerad men ålderstigen.
Första kvalmatchen spelades på Idrottsparken i Mariehamn och inför ögonen på över 2.000 åskådare nickade mittbacken Jens Polviander in matchens enda mål, seger med 1–0.
Inför returen, den 16 oktober 2004, vallfärdade 500 ålänningar till Björneborg. Peter Mattsson får fortfarande rysningar när han tänker tillbaka på den historiska dagen.
– Jag glömmer aldrig när vi rullade in mot arenan. Det kändes som att vi var i Mariehamn. Det var bekanta ansikten precis överallt. Jag minns att vi åkte igenom en slags allé och att det var helt grönvitt på båda sidorna om bussen. Jag har aldrig upplevt något liknande.
Ett stycke idrottshistoria
Daniel Norrmén fyller i:
– Ett starkt minne för mig var att se alla supporterbussar när vi kom till arenan. Det var ju gamla klassiska omklädningsrum i betong där nere och innan vi ens hade gått ut för att värma upp hörde vi hur det sjöngs IFK-ramsor. Så det var inte svårt att tända till direkt, säger dåvarande lagkaptenen.
När IFK gjorde 1–0, efter dryga halvtimmen, behövde FC Jazz plötsligt göra tre mål för att förstöra festen. Allt kändes klart. Men i den andra halvleken kom hemmalaget tillbaka och med sju minuter kvar stod det plötsligt 2–1 till FC Jazz i stället.
– Känslorna svängde snabbt. Först gjorde vi 1–0 och då var det inget snack om saken. Vi var bättre. Men sedan gjorde de två mål och då var det ju panik. Gör de ett mål till så bommar vi ju. Det vore helt sjukt, säger Daniel Norrmén.
Med tre minuter kvar av ordinarie tid låg Tommy Wirtanen på sin FC Jazz-back som en blodigel. Hemmaspelaren rensade upp bollen på IFK:s planhalva och fram stormade Erik Sandvärn för att bryta. Bollen letade sig vidare till Daniel Norrmén på mittplan. Norrmén fintade sig förbi en motståndare, väggspelade med Sebastian Wiklander och friställde därefter David ”Tulle” Carlsson. Kvalhjälten kastade en blick på målvakten och vred sedan in 2–2 med bredsidan. Euforin var total.
– När Tulle gjorde det där målet så visste vi att det var klart. En fantastisk känsla, berättar Daniel Norrmén.
Så var kvalmatchen
På plats i Björneborg hade Ålandstidningen reportrarna Lars Öhman och Thomas Jonsson samt fotograf Sebba Södergård. Så här sammanfattade Lars Öhman matchens nyckelhändelser:
• 0–1 (28 minuter). Målet håller absolut världsklass. Sebastian Wiklander, lysande för dagen, hittar David ”Tulle” Carlsson som sliter sig loss från sin uppvaktning 25 meter från mål. Med högern dunkar han upp 1–0 i nättaket. På känt manér sliter Tulle av sig tröjan, hoppar över reklamskyltarna och skriker ut sin glädje framför fansen.
• Första halvlek påminner annars starkt om den på Idrottsparken. Ställningskrig råder. Fullträffen banar väg för en annan matchbild. IFK går till halvtidsvila med 1–0 i ryggen. Många tror att det är klart med sammanlagda resultatet 2–0. Men en kombination av nervositet och Jazz konstanta press håller på att förstöra festen. Grönvitt faller tillbaka allt mer och rödvitdressade Jazz tar över initiativet.
• 1–1 (67 minuter) grejar mittbacken Rami Nieminen, veteran tillbaka efter skada. Nieminen klackar in kvitteringen efter ett inspel från kanten.
• 2–1 (83 minuter). Teemu Vihtilä får bollen till vänster i straffområdet. Med ett distinkt markskott ställer han IFK-målvakten Tommy Lundberg som sträcker ut förgäves.
• 2–2 (87 minuter). Med tre minuter kvar av ordinarie matchtid väggspelar IFK genom Jazz elva. Daniel Ahnström avrundar med att friställa David ”Tulle” Carlsson som iskallt lättar in 2–2. Jublet vet inga gränser. Aldrig, jag upprepar, aldrig har åländsk fotboll upplevt något liknande.
• Dramat är över och planen stormas av överlyckliga supportrar, många i tårar. Även flera spelare gråter öppet. Lagkapten Daniel Ahnström är dock ett enda stort leende:
– Jag var så nöjd bara med att gå upp i ettan i fjol. Det här är otroligt. Ett stort plus vill jag ge för allt stöd vi fick. Nu stannar jag i IFK, lovar han.
