Jag står ute och känner hur ruggigt det har blivit. Nu är det definitivt höst. Regnar mest hela tiden och solen lyser mestadels med sin frånvaro. Jag hör prasslet av kjolar och blir nästan lite glad när jag ser Amalia stånka fram på vägen som ett godståg.

Jag funderar på om jag ska ge mig tillkänna eller bara vara tyst. Det löser sig när jag ser henne svänga in till oss.

– Haddu sitt varjin? säger hon med rädsla i rösten.

Jag svarar att jag inte har gjort det och att jag inte tror att den skulle komma till oss.

– Ja ha varri inne i flera veckor. Ja våg int gå ut. Den kan ju ät åpp mäj, säger hon.

Jag tröstar henne med att den nog inte orkar äta upp henne eftersom den säkert hittar något godare byte.

När jag sagt det kommer jag på mig själv att det inte var så bra sagt. För genast morskar tanten upp sig.

– Du ska inga säjja so. De va inga snällt. Du kan va glad du som har hundar en annan stackare har ju barra en halt o döv frasse. Han e inga myckä till skydd.

Jag ber om ursäkt eftersom jag ser att hon blir lite ledsen.

För att lätta upp stämningen försöker jag mig på att fråga om det är något hon behöver hjälp med. Men det faller inte heller i god jord.

– Nä du, ja klarar mä själv. Ja ska barra te skogs en sväng o se om de finns någgä svamp.

Men var du inte rädd för vargen, frågar jag lite försiktigt. Den brukar hålla till i skogen om jag inte har helt fel.

– Ja men siddu, ja har mämmä pappas gamla jävär å kommer han varjin så e han dö.

Hon drar fram ett gammalt gevär som hon har gömt i kjolen. Jag hoppar till och frågar om hon har licens för vapnet.

– Inga vet ja, måst man ha de?, säger hon.

Jag suckar och förklarar för henne att hon inte kan gå runt med en hagelbössa så där hursomhelst. Hon vänder om och går hem och jag hör hur hon nynnar på ”Ingen rädder för vargen här”.