”Skriver du fortfarande såna där roliga spalter i tidningen?”, frågade en gammal kollega när jag sprang på henne i mataffären.

Ja. Jo. Det gör jag ju. Varannan vecka och enligt ett på förhand bestämt schema. Kåseri kallas det. Men det är inte alltid som det blir roligt, svarade jag.

Därefter bytte vi samtalsämne. Vi konstaterade att det har kommit rejält med snö – men att den nog skulle försvinna under helgen. Sedan så slog vi också fast att det börjar bli många år sedan vi jobbade ihop, vilket stämmer. Roligare än så hade vi inte, även om det var trevligt att träffa henne igen.

Ändå kan det här bli ett kåseri. Mötet med min före detta kollega alltså. För allt som oftast handlar det nämligen om att ta till vara på vardagens småsaker. Även om vårt möte knappast är intressant för någon annan kan det finnas utgångspunkter, iakttagelser eller funderingar att spinna vidare på. Jag skulle kunna skriva om relationen till gamla kollegor eller hur det är att försöka samtala med en ytlig bekant i förbifarten.

Hur som helst. Det är inte alltid lätt att vara rolig på beställning. Ibland lyckas man, ibland inte. Men de gånger det blir kul är det mer ofta än sällan tack vare finurliga iakttagelser och/eller formuleringar framom en i grunden grandios berättelse.

Några andra tänkbara uppslag jag går och tänker på inför kommande publiceringar:

– Mina favoritjeans som saknar en knapp.

– Julbords-stereotyper.

– Konsten att ha tråkigt och hur bra jag faktiskt var på att ha tråkigt i min barndom.

Dessutom vill min nuvarande kollega Nina Smeds att jag ska skriva om schnitzlar igen – något jag gjorde 2016 efter att Café La Strada stängt igen, och som hon uppfattade som roligt.

Kåseriet alltså. Inte själva nedmonteringen av åländsk matkultur.