Under mellandagarna blir tv:n som en överentusiastisk gäst. Den står där i bakgrunden, obeveklig och oförtröttlig, tills man inte längre kan ignorera den.
Jag hade just gömt mig på toaletten, ett av mina bästa knep för att få vara ifred, när min pojkvän stormade in med en sån där uppfordrande blick som signalerar akut kulturupplevelse.
”Avbryt vad du håller på med,” sade han, ”det här vill du se.”
Och det ville jag ju, visade det sig. ”Nothing like a dame”, en dokumentär om fyra adlade brittiska skådespelerskor. Maggie Smith, Judi Dench, Eileen Atkins och Joan Plowright sitter runt ett bord och pratar i 80 minuter. Det är allt som händer. Och ändå är det bland det mest underhållande jag sett.
De här ofattbart vitsiga och respektlösa 80+-damerna pratar om sina liv, sina karriärer, sina misslyckanden och sina triumfer. De har varit med om allt: scener som rasat, män som svikit, och vänner som gått bort. Det är vackert, rått och omöjligt att slita sig ifrån, som att få en masterclass i livets överlevnad.
Om jag säger att de är charmiga, så förringar jag dem. De är så mycket mer än så. De är skoningslösa, bitska och levererar punchlines som skickliga ståuppkomiker.
De har uppfostrat barn, byggt karriärer och stöttat varandra genom allt. Deras vänskap, som spänner över decennier, bär både glädje och sorg och präglas av respekt och lojalitet.
På slutet får de frågan: Vad skulle ni säga till ert yngre jag? Deras svar är lika oväntade som självklara.
”Man ska inte vara så förskräckligt argsint.”
”Om du tvekar, låt bli.”
”Var inte så mottaglig för att bli kär.”
”Nej, var mer mottaglig!”
Och kanske är det där kärnan. Rådet vi alla behöver: Släpp taget om ilskan. Öppna upp, eller låt bli. I slutändan handlar det om att acceptera sig själv – bitsk, rolig och full av liv.
